algots dagbok

JAG ÄR KÄR!
Trissan kompisen i granngården har besök. Av den sötaste lilla skottedamen du kan tänka dig, OCH hon löper precis nu!

Det kände ju jag på långt håll. Så fort vi klev utanför dörren, matte och jag. Det tog ett tag innan matte förstod vad det var. Hon trodde säkert jag hade fått totalt fnatt, som drog så hårt i kopplet.

Sedan såg hon grannen ute med TVÅ små hundar. OK, det var det.
Själv promenerade jag och sötnosarna, flåsande och svansviftande liksom i en dimma. Tja det blir så när jag blir störtkäar. Hör inget, bryr mig inte om något annat. Bara den SÖTA LILLA TIKEN!!!!!!!
Matte sa NEJ.
Vi fick lov att gå på varsin sida av vägen. DVS, jag och lilla mumsan gick i mitten, så nära och så tätt vi bara kunde.
Och Trissan, tänk, hpn blev inte svartsjuk heller. Bara glad som vanligt när vi hälsade. Vi är ju kompisar, förstår ni, vare sig hon löper eller inte.
Fast jag erkänner att ikväll hade jag bara ögon för ben lilla högbenta vackra vita..., och SOM hon lade svansen så käckt på sned också!! Ni kan inte ana.

OUH va kär jag är. Undrar om det går över till i morgon?
Annars blir det nog lite si och så med maten. Förresten, hör du matte? Sa inte du att jag skulle banta? Och nu är jag kär. Det är ju som på beställning. För det vet väl alla att DÅ bryr man sig definitivt inte om sådana vardagligheter som mat.

Matte, nu vill jag ut igen! Bara lite... en liten stund... hon kanske är kvar än... sniff sniff, släpp ut mig, snälla matte...

MAN KAN BLI KÄR FAST MAN ÄR SENIOR, förstår du det, matte?