algots dagbok

Jodå - och det är säkert Trissans fel. Typiskt tikar alltså, att hetsa upp en så man fullkomligt tar ut sig. Idag ligger jag för ankar - hela dagen.
Det är klart - inte hjälpte det precis, att jag hade glufsat i mig en bastant middag i går kväll heller. Och det alldeles innan Trissan-gumman dök upp. SUCK!

     SUCK!   SUCK....

men det går väl över.
PS: Det värsta är väl att matte förmodligen får för sig att ransonera mitt levergodis i kväll också - bara för ett par små anfall av vårsjuka - OK OK jag VET att jag har KRÄKITS!
...men en liten, liten levergodis kan ju inte göra så mycket, snälla matte?

Nu är det faktiskt RIKTIG VÅR - äntligen! Och jag mår som en prins, fast det blir flåsigt ibland i solen. Härliga promenader med husse och matte varje dag, rulla sig i doftande fjolårslöv och ris, smaka på alla möjliga spännande nya vårdofter i dikena - ja allt det här OCH en stor varm sol över gården - det är MUMS för liten hund.

Matte gillar INTE det där med att rulla förstås. Men det struntar jag i. Nog är det värt att stå ut med extra ryktborste och finkamning.
Matte är inte så förtjust i att jag trampar runt i dinena heller. Men jag går väl vart jag vill! Jag är ju tax. Ibland grälar hon på mig. Men då behöver jag ju bara ta till mitt hemliga vapen - SE glad ut OCH VIFTA svansen åt henne. Om jag bara hoppar och skuttar lite som en valp, så skrattar hon bara gott efter ett litet tag. Det där VET jag.
Vår gård är snart utforskad. Men stor är den, och jag har ett fasligt arbete att nosa runt överallt - bara för att hålla mig ajour.
Tänk vilket jobb man fått som pensionärshand.
MEN KUL HAR VI! OCH VÅR ÄR DET JU, så vissa dar känns det underbart att leva.

Det är jag det!              

När vi flyttade hit till byn, märkte jag inte mycket av det. Det var matte och husse som irrade runt som yra höns. Inte jag - jag var på KOLLO! Med min Xtra matte och Xtra husse. Lugnt och skönt och mycket mat och smaskens.

Och så - tillbaka hem - trodde jag, ja! Men det var hem till det NYA HUSET. Ja det är ganska gammalt förstås. Och inte bara ett hus heller. Det finns FYRA hus på min nya gård. Det kommer ju att ta mig hela sommaren att sniffa in varentenda skrymsle här.

Tänk att Trissan - min söta lilla cockerspanielfrilla - bor i granngården! Fast jag får så klart inte springa över vägen dit som jag vill. Matte har koll på mig hela tiden - stopp! stopp! låter det. ÄH ! Jag är väl hund???? Jag försöker igen och igen och till slut går vi alla tre - husse matte och jag - och hälsar på Trissan i alla fall. Det har hänt minst fyra gånger nu. Ja, vi har ju bara bott här i två veckor ännu.

Huset är fullt av kartonger.  Matte packade och packade med de där kartongerna så hon blev sjuk. Kartonger gillar jag inte numera. För när matte blir sjuk och ligger i sängen mitt på dagen, då blir ju jag också sjuk. Jag orkar inte göra något alls, utan bara ligger där i hennes knäveck - och SYMPATISERAR - säger matte. Men så skrattar hon åt mig, och följer med mig en liten liten stund, så jag åtminstone kan lufta svansen.

Husse jobbar och jobbar och jobbar över. Fast det är väl hans tur, kan jag tro. Sist var det matte som slet och sprang runt på möten och aldrig var hemma.
NOG ÄR DE KONSTIGA - inte vara hemma, när de nu äntligen säger att de hittat ett härligt, trivsamt och mysigt hem?

Människor är bra underliga..                                                                                                      .