algots dagbok

Tänk att man ska behöva stå ut med allt. Även om det inte handlar om just Trissan förstås (men visst är det en mysig bild?), utan mer om matte. Hon är så TRÅKIG! Aldrig vill hon leka när jag vill, aldrig får jag godis när jag vill och aldrig får man SOVA IFRED. För det är väl klart att det är hennes fel om det dyker upp massor med folk, den ena efter den andra. Jag blir ju tvungen att hoppa upp ur gosesköna sovkorgen, harkla mig (om jag hinner) och kraxa fram rejäla skall. Varje gång, och helst innen de stigit över tröskeln.
Det är ju mitt jobb, matte, fattar du inte det. Och naturligtvis ska jag duktig-vovv-godis sedan. Det säger sig självt. Du är bra tråkig, du matte.
Suck

Nu kliver jag tillbaka i korgen, för nu kan det väl inte dyka upp fler idag? Eller?
 

Här har ni en som har egen dokumentportfölj! Egentligen har jag nog kanske växt ur den förstås, men den är ju MIN!
Jag har ALLTID haft den där i just det hörnet på Husses kontor. SÅ DE SÅ! Sedan är det ju klart man tar sig en liten lur, när man jobbat hårt ett tag. Om ni bara visste vad mycket folk det är som passar på att komma och hälsa på mig här på Husses kontor. Ibland måste dem förstås snacka lite med Husse också, men visst är det MINA VÄNNER!

Ni förstår, det är mitt jobb där på kontoret att sniffa in varenda besökare. Alla måste ju kontrolleras, för det händer att en och annan har smaskens med sig i fickan, HA! Det gäller att ha svansviftningen igång hela tiden förstås. Framåt eftermiddagen kan det bli lite mycket. Då har det hänt att jag somnat så skönt och snarkat så gott - och högt.... att jag missat någon gammal god vän. Genast har Husse väckt mig då förstås. Den kan man lite på.