algots dagbok

Ska de va nåt, det här? Jag bara frågar. Kall om nosen och fullt med snökokor mellan trampdynorna. Nä tacka vet jag sommar. Och matte håller med, det vet jag bestämt. Så som hon muttrar och klagar så snart det börjar synas lite vitt på marken.

Men egentligen - SÅ GILLAR JAG SNÖN! (men tala inte om det för matte)

-för den är skoj att borra ner nosen i, för allt blir ljust och rent omkring en, för att husse gillar det. Åtminstone ifall han hunnit få på vinterdäcken.
SUCK - det är väl det vi ska pyssla med nu i helgen då, kan jag tro. För se, det var inte tal om några vinterdäck innan han for iväg på resan. Då var det fortfarande höst och inte alltför råkallt. Men nu - efter bara ett par dar - full vinter och snö och utkallt, rått och slaskigt.
Tja så kan det gå - fort som ...
En annan tar koj idag - bara så ni vet!

Jomenvisst - både jag och matte SAKNAR och suckar och längtar...
I alla fall jag. Ibland vet jag inte om matte bara mår bra av att vara här ensam med mig, jobba vid datorna hela dagarna utan att någon stör, äta om hon kommer ihåg och glo på film hela kvällarna. Tja det förstås. Det sista, det om film: det gör både matte och husse för jämnan. Även när de är hemma båda två.

Nä,  den här veckan har man egen säng! Det är väl den enda förmildrande omständigheten. Mattes smalben smakar inte lika gott som husses, och jag vill ju ha en mysig stund under täcket varje kväll. Så inte är det som det ska vara inte.
NÄ
Matte - hon bara jobbar och jobbar. Särskilt när husse inte är hemma och kan säga till henne att ta paus. Det är konstigt det där. Precis som en trans som hon hamnar i, och måste fortsätta hacka runt på tangentbordet timme efter timme.
SUCK människor alltså - dem blir man inte klok på. Inte MINA i alla fall.

Mobilen piper hela tiden. Det är förstås husse hon pratar med. Dygnet runt verkar det som. Visst saknar jag honom också, men matte... Hon måste visst prata med honom hela dagarna för att må bra.
ÄH - det är klart - de har en massa projekt tillsammans som de måste prata ihop sig om. Det vet väl jag också.
Men tänk på mig då - mitt största projekt är att mysa på husses smalben varje kväll. Och hur går det med detta? Nä just det. För som sagt -
Mattes smalben smakar minsann inte lika gott.

Det är bara att hålla sig undan. Matte bara snuvar - nyser och hostar och harklar med röda ögon och ingen röst alls. Otroligt förkyld alltså - och det ska en annan stackars vovve stå ut med. Klart jag är smittad. Åtminstone av trötthet och - tja säkert feber också - för jag behövde bara slänga ett getöga på matte där i sängen, så blev jag själv så sjuk, så sjuk. Ville inte gärna gå ut - åtminstone inte först. Och det måste ju vara ett säkert tecken. Hade nåstan ingen matlust. I alla fall inte till att börja med. Så ni förstår att DET VAR SÅ SYND OM MIG. Igår!

Idag orkar jag inte hålla på och sjuka mig så där längre. Fast matte har inte rört sig alls. Nä usch va tråkigt, tänkte jag. Så busade jag lite med husse, och gick på promenad med honom.
Tur att inte han är sjuk.

Fast ifall matte kunde övertalas att ligga stilla i sängen nu på eftermiddagen, så ska nog jag dit och symatisera lite ändå - atjo!!!!

...när de säger att det regnar "cats and dogs" . I morse var det minsann blöta hundar överallt. OCH frusna katter. För ut, det måste man ju - om man är hund. Det finns faktiskt gränser för hur länge det bara är möjligt att hålla sig. Jag hade själv hoppats på att morgontimmarna skulle vara torra och fina, så jag höll mig igår kväll. Vilken jättemiss!
Mitt i värsta öset hamnade vi - husse och jag. SUCK!

Nä det blev ingen långpromenad. Kanske vi kan ta igen det ikväll. Jag hoppas det, för man blir ju bara alldeles mosig i huvudet av att bara göra små snabba rundor i kvarteret. Husse och matte tycker likadant, för de har blivit så vana att knalla omkring med varenda dag, att de också mår dåligt när det inte blir av.

- Hörrö HÖSTEN! Vart tog de vackra dagarna vägen? VI VÄNTAR ÄN!
SUCK

Det är så här man helst spenderar dessa höstdagar - INNANFÖR fönstret!
Ibland blir jag tokig på matte (och husse med för den delen). De bara jobbar och jobbar och jobbar. Fast det klart och tydligt är rena rama kojvädret.

En annan går liksom ner i varv och låter vinden och regnet och blåsten vina därute för sig själv. Lugn och fin rullar jag helst ihop mig i sängen och snarkar bort hela hösten. Den är inget att ha.

Öronen står rakt ut om jag försöker sniffa i vinden, och alla promenader slutar med isiga böta tassar och frottehandduk. Ibland till och med varm dusch - som verkligen rimmar med USCH!

Matte däremot, hon bara hukar sig över datorn och skriver och skriver. Sedan är det alla dessa möten! Hur KAN de springa på möten VARJE KVÄLL. Fast kanske det är så de försöker glömma bort hösten och ruskvädret?

Ta matte t ex. Igår sprang hon ut utan extra tröja. Och det var riktigt kallt. Undra på att hon frös. Inte hade hon hämtat upp vinterrocken heller. I bara sommarjacka och t-shirt - vilken tanke rörde sig där? Jag bara frågar. Hon sa, att hon glömde. GLÖMDE? Hur kan man glömma väder och vind? Inte gör då jag det. Men det förstås. Matte ser ju inget utavför dataskärmen, och hon blir så tankspridd att det liknar ingenting.

Jag fick ju gnyla och låta riktigt länge innan hon ens fattade att det var dags att lufta svansen igen. Tja, det blev en kort promenad.
Sedan, på kvällen, var det förstås möte igen. En annan följde med husse då - på gitarrkurs. Men det var inget vidare, för det var nybörjade den här gången, och inte lät det gott i mina öron. Jag blev lite irriterad och lät höra mina gnyl ibland. Alla skrattade och hade kul. Eller - var det mig de skrattade åt? Ähh! Det spelar ingen roll. För sedan kom ju matte dit också, och jag fick levergodis och husse spelade en fin bit när vi fikade.
Hyfsad kväll egentligen.

På vägen hem regnade det igen - vem blev förvånad? Ja, inte var det jag. Och matte frös, för hon hade glömt igen...

Det regnar!
Men det gör inget, för jag är ju hemma nu, och då kan jag ju stå ut med lite höstväder. Tänk, alla tikarna kommer ihåg mig. Det vet jag, för jag träffade ett par av kvarterstikarna häromdagen. De var precis lika glada att se mig som vanligt. Och jag som varit borta en hel vecka - i Göteborg.

Jo se, det var en riktigt stor stad. Åtminstone från min synvinkel. De hade en jättelik härlig park för mig och husse att promenera i, och vi var där varje dag, nästan.

Men jag gillade inte att det var så skräpigt i gathörnen överallt. En annan är ju van att nosa runt där, och det var inte lika trevligt som hemma. Kanske det är för att det är sådana mängder med människor överallt, och bilar, och spårvagnar!

Se, det är då rent livsfarligt, och vilda hästar skulle inte kunna skrämma upp mig på en sådan där skrammelvagn.
Hör du det matte!
Fast det hade hon förstås redan räknat ut, så jag behövde aldrig bråka om det. Hon åkte iväg själv istället. Husse och jag stannade hemma i lägenheten.

Stackars matte - vad ont i fötterna hon hade varje kväll. Undrar hur golvet ser ut egentligen - på den där mässan? Kanske riktigt hårt grus, eller nåt...

Själva resan var härlig. Vi stannade många gånger, och jag fick gå massor av promenader. Härligt. Och i baksätet hade de bäddat åt mig. Det var SÅ mysigt!!
Matsäcken var fin också, mycket levergodis till lilla mig...
Vi KAN väl åka på fler utflykter??? SNÄLLA????

PS: Matte sålde visst en del böcker. I alla fall några Algot-böcker. KUL! Då är det ju nästan som om jag känner en massa människor - som jag inte ens träffat än...