algots dagbok

Det far i mig ibland. TIKAR!!!!!
Sniffar och dofter så huvudet spinner. Och inte vet jag riktigt vart jag ska gå, hur jag ska bete mig. Så det blir mest att pipa och "gnälla" - som matte säger, och springa runt runt benen på både henne och husse.
Matte säger att jag är rent skogstokig!
Det är ju fel - tiktokig heter det väl?
Så får jag då ÄNTLIGEN gå ut. Ja, jag springer ut och in ut och in, och det är ju inte alltid så att matte och husse har lust med det. Ändå följer de med mig för det mesta.
Så fort jag sticker nosen utanför dörren drar jag allt jag orkar iväg till Trissan. Det är nämligen hennes fel alltihop - hon LÖPER!
Och dit får jag förstås inte gå.
Så jag sniffar och sniffar och benen darrar av mysiga dofter från hennes promenadstråk. Det tar låååång tid att komma förbi hennes hus. Jag hr för det mesta helt glömt bort att jag kanske till och med var lite nödig. Det är bara TIKAROMEN som existerar!
Husse drar i kopplet, matte drar i kopplet och tjatar: NEJ NEJ INTE DIT! KOM HÄR och så är vi förbi hennes infart.
Än en gång missade jag tillfället.
TVI!
Så går vi lite lugnar ett tag, gör det vi ska och så går vi hem. Matte före - sedan jag, i protest nu, för jag VILL tillbaks till Trissan.
Tänk vad ljuvligt det doftar där. Fattar du inte, matte? Husse?
FY vad jag känner mig rastlös.
Vi går hem, och in, och matte och husse sätter sig tillrätta i soffan. HUR kan dem, GNÄÄÄLLLL! Fattar ni inte att det är TIK därute!
Följ med mig ut! Jag MÅSTE ut! NU!
suck
Det är inte så lätt att vara hund heller kan ni tro!
gnäll - piiip
I natt ska jag drömma om Trissan...
(Vaddå? Skulle jag vara för gammal? Knäppis där, jag är ju i mina bästa år, vet ja, och 12,5 är väl ingen ålder på en tax?)

Det är baske mig våren som slagit till, tror jag. Varken matte eller jag har särskilt mycket energi idag. KAN ju förstås bero på att vi båda har jobbat hela veckan sena kvällar med mycket möten. Massor med ben och fötter - det är vad jag ser när jag blundar.
NÄ idag tar jag det lugnt, så kanske det är varmt och skönt ute i morgon.

PS: vi är förstås ensamma hemma matte och jag, för husse jobbar. HUR i hela friden hans energi räcker till, det fattar jag inte. Ikväll är det rocktävling, imorgon kväll står han på scenen och spelar själv, på söndag har han spelkkurs... Tja
kanske han kan ta en kväll ledigt nästa vecka.
Matte hon skriver, och skriver. Fast jag såg hur hon nickade till över tangentbordet nyss. SLUTA NU matte. PAUS!
Du FÅR dela kudde med mig en liten stund.
GÄSP!

Igår var det allmän hyllning av Team Moraeus. Jag var där. I alla fall en liten stund. Tills den där bilen körde förbi och lät som ett gevärsskott. Men du milde tid vad mycket folk där var. Jag såg en hel skog av fötter och ben. Ingenstans att ta vägen, ingen såg mig. Jag blev nästan trampad på flera gånger. Inte tyckte jag det var så särskilt roligt. Men matte tyckte det, och husse med för den delen. De hade nog gärna varit kvar ett tag till båda två.
MEN - som hund i familjen måste ju jag få min stämma hörd. Så jag gnällde riktigt högt och darrade min svans, så de skulle förstå att jag ville därifrån. HUSSE MIN HUSSE, han följde snällt med mig han. Och jag är säker på att vi fick bättre utsikt över de där körslagetsångarna än vad matte fick. De kom körande i vagn precis när vi gick, och alla vinkade och hejade på mig. För jag känner ju allihop. Undrar om de såg min röda rosett som jag hade dagen till ära?
Stackars matte som fick lov att trängas med flera hundra andra. Hon är inte så särskilt lång heller och jag undrar om hon ens hade glasögonen på sig. HA!
Fast det är klart hon hörde väl sången kan jag tänka. Och det var väl det som var meningen. De sjöng för oss Orsabor.
Tja - säga vad man vill om Team Moreaeus - sjunga kan dem, fast folksamlingar, det är INTE min grej.
Husse och jag gick tillbaka till kontoret och fikade i stället. Varmt och lugnt och skönt.
DET är hundliv det!

Ett typiskt vårtecken: När matte säger att det är dags att ta fram antifästingsmedlet och kamma pälsen på i nacken. SUCK! för det luktar ganska starkt, tycker jag... och inte särskilt tikattraherande har jag märkt. SUCK!

Ett till typiskt vårtecken: är ju när jag SOVER ÖVER och MISSAR när jorden skönaste tik trampar förbi på vägen. USCH!
Eller ett annat: när matte motar in mig i duschen efter promenaden. TVI TVI TVI!
(men det mysigt värre där ute!)

Konstig va folk ser extra glada ut när solen skiner. Det blir ju jättevarmt så man måste flåsa, dricka vatten, och flåsa igen! HMPF - folk är konstiga - tacka vet jag hundar - och TIKAR helst! Ja vadå? Vi håller oss i skuggan, ser du. Vi är smarta!

Ju finare väder, ju tröttare blir man för ju mer arbetas det. Stackars matte som är risig och febrig har också FULLT UPP. Hon har pillrat i sig medicin, så hon inte ska "få ludd mellan öronen". Jag tror det betyder att hon ska kunna tänka klart. Fast vad vet jag om männskor. De små liven är ju helt oberäkneliga.
För min egen del var det länge sedan jag mådde så bra - munnen är som ny. Fast ibland glömmer jag bort att det saknas tänder på ena sidan. Det är inget vidare att försöka tugga just där, men jag LÄR MIG.
Jag är ute så mycket jag kan, så ofta jag kan lura ut matte, vill säga. Eller husse? På promenader har jag full energi påkopplad och du kan inte tro vad många hundar det är som brukar dyka upp på vägen därhemma. Det finns massor av mysiga sniffarställen i dikena, och varje dag hälsar jag på grannhundarna. Alla möjliga - både tikar och rivaler. Jag är inte så noga. Inte orkar jag skälla ut rivalerna heller. De har väl vett att hålla tassarna borta från min gård!
MEN TIKARNA - ÅHHH MUMS vilka godingar som bor i vår by! Du kan aldrig tro det, men är det någon som har rivaler, så är det TRISSAN, min goa tikkompis i granngården.
Dit försöker jag gå så fort vi sticker ut näsan genom dörrren. Men matte är som en stoppkloss.
SUCK!
Men som sagt, det finns ju FLER tikar att hälsa på i byn, HI HI!
OCH jag vet var dem bor...
... nu blev jag så där störttrött igen... vi hörs!

Jag lääängtar till sommaren nrä det finns riktigt gräs och blommor i rabatten. Den här så kallade våren tar på krafterna. På morgonen går jag ut på trappan, står stilla ett långt tag och sniffar i mig dagens väder. Jaha, regntungt och plaskig snömodd att vänta, suck igen då.
Så går jag försiktigt nerför trappan och de första stegen undviker jagså klart de värsta pölarna allt jag kan. Men det kan ju ingen hålla på med länge. Inte när det finns goda dofter i fjolårsgräset och lermodden i dikeskanten. Inte när alla tikar i hela byn redan gått förbi och doftat av sig ...
Så då tar det inte så lång tid förrän jag glatt plumsar i den första feta pölen så lervattnet skvätter upp på husses ben! Tja, sedan är ju skadan redan gjord så att säga, så det är inget att göra än att friska på. Hela promenaden travar glatt omkring och bryr mig bara om de förföriska vårdofterna. Husse krssar runt pussarna så gott han kan ända hem. Men då...
Då står matte där i hallen och väntar. Med handuken i högsta beredskap. Och ifall det inte förslår så blir det duschen. TVI för duschen. Men matte VET förstås hur jag har det med duschen, så det blir för det mesta en snabb magdusch inklusive alla tassar och rumpplymerna. SUCK SUCK
Tänk vad man få stå ut med ändå, som tax alltså. Ibland önskar jag att jag var ordentligt högbent som en vinthund eller så. Tänk dig inte sjutton når lervattnat upp till magen på en sådan?
Fast det är klart de har ju inte inte heller den vackra figuren som en tjusig tax i bästa ålder har. HE HE, hörde du det, Trissan min lilla tikälskling, visst håller du med? Kom hit så ska du får se på vårkänslor!

Det känns redan BRA att vara av med TANDuslingen! Och förresten var det inte så farligt. Jag hann ju inte bli nervös en gång. Då var det nog värre för matte för HON var nervig. >Husse sa att hon fick lov att gå ut till och med. Men jag ska säga dig matte, att de där veterinärerna de var HYGGliga prickar allihop, för det märkte jag direkt jag kom in. Stället luktar inte nåt vidare förstås, men dem som jobbar där är snälla och vänliga mot en.
Kanske jag är botad från veterinärskräcken från och med nu? För nu har ju jag fått hjälp, mår mycket bättre också, så jag kanske inte blir så där skakig i bena och krypig utefter väggarna nästa. Vad tror du, matte?
ÄH. Matte - hon har ju inbyggd tandläkarskräck och den blir hon visst inte av med så lätt. Se på mig matte, jag är mycket tuffare än du. Jag och husse, vi grejar sånt här utan problem.
Va skönt det känns! Och våren är här också, fullt med mysiga mumslukter i dikesrenarna, som ingen hund kan motstå. Frisk och fin i munnen, och tikar i grannskapet. Det blir en härlig vår det här, du matte!