algots dagbok

Ja, inte sådana som man hoppar runt för, utan sådana som lyser i mörkret. För nog är det mörkt här hemma i byn. Gatlyktorna räcker inte alls till för mer än vägkorsningen. Förbi vårt hus är det kolsvart. Så husse har fixat lite utebelysning för att lysa upp gården. Men ute på vägen, helmörkt alltså. Och jag gillar inte mörker nåt vidare. Ja du ska inte tro att jag skulle vara mörkrädd eller så, men när det inte ens finns skuggor som rör sig så... Jag ser inte ett dyft i mörkret, och det gör inte matte heller.

Vi går där liksom på känn båda två när det är dags för promenad. Så nu har jag reflexkoppel och blinkande rödljus vid selen och extra reflexer runt halsen. Mattes ide. INTE MIN! För det där röda ljuset slamrar ju som en tom konservburk mot fästet när man går. Grannhundarna blir som tokiga och skäller så de tappar rösten. Det går ju inte att smyga på dem heller som det låter. Nä USCH!

Förresten har matte fått reflexer hon också runt om på jackan och dinglande från hennes fickor.
Tänk när det kommer en bil, undrar vad den föraren ska tro när de ser den oformliga BLOBBEN med olika reflexer och ljus som rör sig efter vägkantn. Kan slå vad om att någon redan tänkt: ALIEN! (Utomjordingar menar jag) Och så kör de nästan i diket av chocken.

Matte matte vad tänker du på. Det räcker med hälften!