algots dagbok

OCH DET ÄR NERVÖST
Jag önskar att matte och husse ville tänka på mig som är liten fast gammal och grånosad. Flera veckor bland kartonger och med bilåkning fram och tillbaka. PUH! Tänk innan jag fått klart för mig var min korg står - bara en sån sak! Eller var min vattenskål finns? Och HUR ska jag kunna knalla upp och ner i den där trappan själv? Eller det ska jag förstås inte, det finns ju hussehiss och mattehiss, men ändå!

Det är så besvärligt att hålla på och flytta. Det kommer att ta veckor innan jag fått klart för mig var alla grejor finns.
Och gården? Jag har nog hört det jag, att jag inte kommer att få springa löst därute. SUCK, och Trissan som bor precis bara tvärs över vägen. MIN Trissan älskling! Och jag får inte knalla över och hälsa på som jag vill. Livet är trist. Vad ska vägar vara bra för?
Det har vi inga på gården ute på Brända. Bara att knalla över till Trissans hus och hälsa på. Det är jag faktiskt VAN VID!
NÄ, fy för VÄGAR och BILAR! (Även om jag gillar att åka bil - särskilt i mattes knä.)

Nu säger jag det: Jag tänker INTE vara med när dem flyttar! Då drar jag hellre upp till Furudal på kollo ett par dar. Där är lugnt och skönt - OCH jag får springa fritt!

Det blir ju många hus att hålla reda på dit vi ska. Det blir skoj. Nästan som att leka kuragömma med husse och matte: Hallå var är ni? och så får man LETA.
Det är KUL!

Huset vi ska bo har jag i alla fall varit in i, och kollat lite. Det är härligt; med stort kök och mysig övervåning. Ja, ja visst finns det fördelar - och då säger jag inget om att få Trissan som ganne...