algots dagbok

Matte säger att jag snarkar. Det gör jag väl inte alls. Det är faktiskt hon som står för alla snarkningar här hemma. Fråga en som vet!
En annan brukar ju tassa omkring på nätterna. Även hundar kan ju bli törstiga!
Min matte, hon snarkar alltid, och på senaste tiden har hon ju varit förkyld också. Hjälp - vad det låter. Inte undra på att hon är skrovlig i halsen på morgarna.
Husse och jag, vi sover så gott det går. Fast ska sanningen fram så har nog jag vaknat någon enstaka gång av mina egna ljud med. Ja, jag drömmer ju! Det förstår väl alla att då kan det hända att jag tar i med skällande och morrande.
Men snarkar - det har då jag aldrig hört att jag gjort. De har helt enkelt gaddat ihop sig mot mig och småler så där retsamt och fnissar ibland när jag precis har vaknat.
-Lilla gubben, vad du snarkar, säger matte då.
ÄHH!
Elakt förtal - jag ska glo på dem båda två och se anklagande ut - det brukar ta bra. Jag är en mästare på att GLO!
Watch me!