bittesblogg

Dra åt helveteteorin.

Hon dängde igen dörren så det ekade genom byn. Med högburet huvud stampade hon nedför trappen. Sista trappsteget bågnade som vanligt och hon snubblade till. Argsint mutter följde. Ögonen drogs ihop till tunna springor. Hon tyckte hennes blickar borde sätta eld på buskarna vid vägkanten, när hon tog ut stegen och skyndade ner till korsningen.

Ingen människa ska sätta sig på mig på det här viset, tänkte hon. De kan dra åt helvete allihop.

Hon visste att hon reagerat alltför stort. Visste också verkligen innerst inne att det hade andra orsaker än den orättvisa behandlingen. Men allting tornade upp sig. Från alla håll och kanter kom påhoppen nu. Vad hade hon gjort annat än sitt allra bästa? Och vad var hennes lön för mödan? Nej, de kan dra åt helvete allihop. 

Hon ska sluta. Det är bestämt och klart. Aldrig mer ta hand om situationer och reda ut dem. Aldrig mer ställa upp på gratisjobben som hela tiden poppade upp, oundvikliga och lockande. För nog visste alla var de hade henne vid det här laget. Små vinkar om hjälp, lite större erbjudanden som kunde ge hennes renommé en skjuts i rätt riktning och så förstås en vädjan om hjälp i nödsituationen. Hon var såld varje gång. 

Hon stack ut hakan och tog itu med jobbet. Fick flyt på det och fick det att lyfta. Visst var hon bra på entusiasm. Det fanns saker hon brann för och det kände alla till. Hon utnyttjades från alla håll. Det kunde inte hjälpas. Hon utnyttjades verkligen och det var hela sanningen.

Ibland sa hon ifrån och fick ovett för det. Har man förmåga att organisera och utveckla och få andra människor med sig på vägen, då har man inte rätt att säga ifrån. Visst var det orättvist, men det fanns ju ingen annan de kunde be om hjälp just nu. Hon gav sig oftast, alltid. För hon var ju intresserad och engagerad och hon visste ju hur jobbet skulle göras. Det blev ju alltid bra resultat, och alla var nöjda. Hon kände ansvar. 

Hon ville få erkännande om det nu inte fanns pengar till lön igen. Hon ville ha pluspoängen för de långa timmarnas arbete och möda. Varför trodde de aldrig att hennes tid var värd något? Varför var hon gratis? 

I många år nu hade hon samlat sina prickar i himlen. De som hon fått i stället för lön och erkännande och noteringar i meritlistan. De fyllde hennes himlavalv som vintergatan fyller himlen. Hon var så trött på prickarna i himlen. 

Om hon blev tillräckligt ursinnig kanske hon hittade en lösning. Kanske hon kom på hur hon skulle lägga sina ord så alla förstod. Om hon blev arg nog för att säga NEJ. Hon hade ju gjort det förut. Det gick ju vägen då även om de blev stötta i kanten och vägrade ge henne det hon ville ha. Men sedan kom de ju krypande och sockrande efteråt. Tänk att de lyckades slå i henne att hon var oumbärlig för dem. Ofattbart, och bara för att de verkligen behövde hennes hjälp. Bara för att hon kände ansvaret väga på axlarna. Så var det igång igen. De kan dra åt helvete allihop!

 Den här gången skulle hon utveckla en teori och hålla sig till den, en egen dra åt helveteteori. Hon skulle börja med att tala om vad hennes tjänster kostade och lägga fram all tänkbar statistik på hur många arbetstimmar hon jobbat GRATIS. Om verksamheten fick lov att läggas ner då, så var det ingenting som hon kunde lastas för. Om hon slutade, alltså? 

Där var det igen. Med fruktansvärd klarsyn insåg hon nu att dra åt helveteteorin skulle leda till att hon helt naturligt slutade jobba för dem. Tydligen var det precis det hon ville uppnå. Hennes undermedvetna hade lett henne hit. Det var bara att sluta. Hitta på något annat var inga som helst problem. Projekten stod i kö i bakhuvudet på henne. Saker som skjutits upp i flera år, som hon verkligen ville arbeta med. Allt det som hon så gärna ville få tid för. 

 Vid det här laget hade hennes fötter travat på en bra bit runt byn. Hon hälsade nickande på en och annan granne men de kunde inte hejda henne för en pratstund idag. Hon gick för fort och med huvudet fyllt av ilskna tankar. Såg de kanske hur det mulnade runt pannan och hur de mörka molnen samlades över henne? Om de hört hennes tankar idag hade de sprungit in i sina hus och låst dörren, tänkte hon. 

Hon snavade på stenarna i vägkanten. Det var ju inte ovanligt. Det gick ju inte längre att se så tydligt, och humöret sjönk till deprimerande nivå på ett ögonblick. Hon snyftade nästan till vid tanken som inte fick tänkas. NEJ, hon måste koncentrera sig på detta nu. Än hade hon kraft att uppbåda ursinnet och förtrytelsen. Än hade hon tankebanor som skulle följas genom konsekvenserna av det stora beslutet hon var på väg att ta. Var hon verkligen? 

Konsekvenser är obehagligt elände som måste tragglas igenom först som sist. Nu fick hon huvudvärk. Tanken hade nämligen dykt upp. Den välkända vanligtvis tänkta tanken som hon just idag ville bannlysa. Men inte gick det, för här var den nu igen. Verksamheten kunde ju bara inte läggas ner. Det vägrade hon gå med på. Och om hon nu så gärna ville ha den kvar i framtiden, så måste hon ju göra sitt jobb, eller? Fanns det verkligen ingen annan? Men hon visste att där inte fanns en enda själ som skulle ta vid. Inte nu och inte i någon snar framtid heller. Så vad måste hon då göra? 

Hon hade stannat. Helt stilla stod hon där och stirrade in i buskarna på grannens tomt. Någon klippte gräsmattan och surret var lugnande på något sätt. Fridfullheten hade tydligen brett ut sig över byn medan hon bolmande av inre ursinne stampat runt i vägdammet. Hon var nästan hemma på gården igen. 

Hur var det nu med teorin, dra åt helveteteorin? Den höll i sig länge den här gången och det kändes som ett svar kunde vara på väg. Säga ifrån, att säga ifrån utan att använda svepskäl. Det var säkert nyckeln. NEJ var ett ord som hon sällan använde. Svepskäl gjorde hon till orsaker. Även om hennes orsaker var nog så allvarliga. Synen som blev sämre och fick henne att deppa ibland, andra engagemang som var bekräftade och betalda. NEJ. Hon smakade på ordet och det växte i hennes mun. Hela det stora ansvaret för verksamheten var ju ändå inte enbart hennes. Hon måste försöka lyfta det från axlarna och räta på ryggen hur tungt det än var.

Dra åt helveteteorin hade fungerat, tänkte hon med förvåning. I ren ilska hade tankarna bränt hål på feghet och svepskäl och kvar fanns nu bara detta förhärdade sotiga NEJ.

Nöjd gick hon uppför trappan och in. Hon log och välbefinnandet pirrade till i maggropen. Vid datorn började hon skriva. Ju mer hon skrev ju bättre mådde hon. Ett beslut var fattat. Nej och bara nej, utan förklaringar och utan skyldighet.

Visst låter det som något man inte vill utsättas för? Och gissa vad det är? JO, när nya modeller av Dalahästar lanseras, så visas de upp offentligt vid en tillställning som kallas HÄSTSLÄPP.
Jojo men, så nu vet man det.

Jag hade ju ingen aning om det. Och lagom till att min lilla Gyllen-bok kommer ut så ska det alltså nu bli HÄSTSLÄPP på Dalaenhörningen! samtidigt.
Och den är så vacker, så vacker.

Klart jag hoppas att folk ska tycka om den.

Det är ju bara själva ordet "hästsläpp" som jag inte tycker har så särskilt vacker klang.
Visst förstår jag mycket väl varifrån det kommer. Vi har ju skivsläpp och boksläpp så det är ju klart helt naturligt med hästsläpp. Men hjälp - nog låter det lite som en buskis-pryl? Och inte alltför seriöst.

DÄR får jag minsann ge mig i mina funderingar, för SERIÖST - det är det! Det har faktiskt hållit på i flera år, med medias bevakning och allting. Vid en liten utställning gemensamt för alla tillverkare. Är det en gång om året, tro?

Själva SLÄPPER vi nu som sagt den första Dalaenhörningen - ut bland hästarna. Tja visst är det vågat, visst sticker vi ut nosen, men
Den är så vacker....

Äntligen kom ett tecken. INTE ett besked. Bara liksom ett tecken.
Mejlen dök upp med ett lugnande besked.
- Ge inte upp. Det tar lite tid. Allt der bra ut!

Åh det där sista - det kan jag leva på länge.

  PUSS PUSS