bittesblogg

Dra åt helveteteorin.

Hon dängde igen dörren så det ekade genom byn. Med högburet huvud stampade hon nedför trappen. Sista trappsteget bågnade som vanligt och hon snubblade till. Argsint mutter följde. Ögonen drogs ihop till tunna springor. Hon tyckte hennes blickar borde sätta eld på buskarna vid vägkanten, när hon tog ut stegen och skyndade ner till korsningen.

Ingen människa ska sätta sig på mig på det här viset, tänkte hon. De kan dra åt helvete allihop.

Hon visste att hon reagerat alltför stort. Visste också verkligen innerst inne att det hade andra orsaker än den orättvisa behandlingen. Men allting tornade upp sig. Från alla håll och kanter kom påhoppen nu. Vad hade hon gjort annat än sitt allra bästa? Och vad var hennes lön för mödan? Nej, de kan dra åt helvete allihop. 

Hon ska sluta. Det är bestämt och klart. Aldrig mer ta hand om situationer och reda ut dem. Aldrig mer ställa upp på gratisjobben som hela tiden poppade upp, oundvikliga och lockande. För nog visste alla var de hade henne vid det här laget. Små vinkar om hjälp, lite större erbjudanden som kunde ge hennes renommé en skjuts i rätt riktning och så förstås en vädjan om hjälp i nödsituationen. Hon var såld varje gång. 

Hon stack ut hakan och tog itu med jobbet. Fick flyt på det och fick det att lyfta. Visst var hon bra på entusiasm. Det fanns saker hon brann för och det kände alla till. Hon utnyttjades från alla håll. Det kunde inte hjälpas. Hon utnyttjades verkligen och det var hela sanningen.

Ibland sa hon ifrån och fick ovett för det. Har man förmåga att organisera och utveckla och få andra människor med sig på vägen, då har man inte rätt att säga ifrån. Visst var det orättvist, men det fanns ju ingen annan de kunde be om hjälp just nu. Hon gav sig oftast, alltid. För hon var ju intresserad och engagerad och hon visste ju hur jobbet skulle göras. Det blev ju alltid bra resultat, och alla var nöjda. Hon kände ansvar. 

Hon ville få erkännande om det nu inte fanns pengar till lön igen. Hon ville ha pluspoängen för de långa timmarnas arbete och möda. Varför trodde de aldrig att hennes tid var värd något? Varför var hon gratis? 

I många år nu hade hon samlat sina prickar i himlen. De som hon fått i stället för lön och erkännande och noteringar i meritlistan. De fyllde hennes himlavalv som vintergatan fyller himlen. Hon var så trött på prickarna i himlen. 

Om hon blev tillräckligt ursinnig kanske hon hittade en lösning. Kanske hon kom på hur hon skulle lägga sina ord så alla förstod. Om hon blev arg nog för att säga NEJ. Hon hade ju gjort det förut. Det gick ju vägen då även om de blev stötta i kanten och vägrade ge henne det hon ville ha. Men sedan kom de ju krypande och sockrande efteråt. Tänk att de lyckades slå i henne att hon var oumbärlig för dem. Ofattbart, och bara för att de verkligen behövde hennes hjälp. Bara för att hon kände ansvaret väga på axlarna. Så var det igång igen. De kan dra åt helvete allihop!

 Den här gången skulle hon utveckla en teori och hålla sig till den, en egen dra åt helveteteori. Hon skulle börja med att tala om vad hennes tjänster kostade och lägga fram all tänkbar statistik på hur många arbetstimmar hon jobbat GRATIS. Om verksamheten fick lov att läggas ner då, så var det ingenting som hon kunde lastas för. Om hon slutade, alltså? 

Där var det igen. Med fruktansvärd klarsyn insåg hon nu att dra åt helveteteorin skulle leda till att hon helt naturligt slutade jobba för dem. Tydligen var det precis det hon ville uppnå. Hennes undermedvetna hade lett henne hit. Det var bara att sluta. Hitta på något annat var inga som helst problem. Projekten stod i kö i bakhuvudet på henne. Saker som skjutits upp i flera år, som hon verkligen ville arbeta med. Allt det som hon så gärna ville få tid för. 

 Vid det här laget hade hennes fötter travat på en bra bit runt byn. Hon hälsade nickande på en och annan granne men de kunde inte hejda henne för en pratstund idag. Hon gick för fort och med huvudet fyllt av ilskna tankar. Såg de kanske hur det mulnade runt pannan och hur de mörka molnen samlades över henne? Om de hört hennes tankar idag hade de sprungit in i sina hus och låst dörren, tänkte hon. 

Hon snavade på stenarna i vägkanten. Det var ju inte ovanligt. Det gick ju inte längre att se så tydligt, och humöret sjönk till deprimerande nivå på ett ögonblick. Hon snyftade nästan till vid tanken som inte fick tänkas. NEJ, hon måste koncentrera sig på detta nu. Än hade hon kraft att uppbåda ursinnet och förtrytelsen. Än hade hon tankebanor som skulle följas genom konsekvenserna av det stora beslutet hon var på väg att ta. Var hon verkligen? 

Konsekvenser är obehagligt elände som måste tragglas igenom först som sist. Nu fick hon huvudvärk. Tanken hade nämligen dykt upp. Den välkända vanligtvis tänkta tanken som hon just idag ville bannlysa. Men inte gick det, för här var den nu igen. Verksamheten kunde ju bara inte läggas ner. Det vägrade hon gå med på. Och om hon nu så gärna ville ha den kvar i framtiden, så måste hon ju göra sitt jobb, eller? Fanns det verkligen ingen annan? Men hon visste att där inte fanns en enda själ som skulle ta vid. Inte nu och inte i någon snar framtid heller. Så vad måste hon då göra? 

Hon hade stannat. Helt stilla stod hon där och stirrade in i buskarna på grannens tomt. Någon klippte gräsmattan och surret var lugnande på något sätt. Fridfullheten hade tydligen brett ut sig över byn medan hon bolmande av inre ursinne stampat runt i vägdammet. Hon var nästan hemma på gården igen. 

Hur var det nu med teorin, dra åt helveteteorin? Den höll i sig länge den här gången och det kändes som ett svar kunde vara på väg. Säga ifrån, att säga ifrån utan att använda svepskäl. Det var säkert nyckeln. NEJ var ett ord som hon sällan använde. Svepskäl gjorde hon till orsaker. Även om hennes orsaker var nog så allvarliga. Synen som blev sämre och fick henne att deppa ibland, andra engagemang som var bekräftade och betalda. NEJ. Hon smakade på ordet och det växte i hennes mun. Hela det stora ansvaret för verksamheten var ju ändå inte enbart hennes. Hon måste försöka lyfta det från axlarna och räta på ryggen hur tungt det än var.

Dra åt helveteteorin hade fungerat, tänkte hon med förvåning. I ren ilska hade tankarna bränt hål på feghet och svepskäl och kvar fanns nu bara detta förhärdade sotiga NEJ.

Nöjd gick hon uppför trappan och in. Hon log och välbefinnandet pirrade till i maggropen. Vid datorn började hon skriva. Ju mer hon skrev ju bättre mådde hon. Ett beslut var fattat. Nej och bara nej, utan förklaringar och utan skyldighet.

 

 

 

 

 

 

 

 

Lördag morgon - tidigt. Jag vaknade av takdropp - INOMHUS!
Eländes sätt att vakna på. Jag har ju inget emot ruggväder direkt. Bara det håller sig därute.  Nu står hinken där på plats och själv deppar jag i morgonrocken.
Algot vill inte gå ut. Det kan jag förstå. Han gillar inte heller när det blåser så det regnar på snedden. NÄ, vi ska nog kura ihop oss i soffhörnet idag och se en gammal brittisk TV serie eller något liknande.
Vi är ju lediga i alla fall, och takmannen kan inget göra nu ändå. Det får vänta till måndag åtminstone.
Tv ljudet får överrösta droppandet, så lugnar sig nerverna.
SUCK

Visst, engagerad kulturarbetare OCH politiker - det är jag. Och valår - det är nu.
Detta innebär förstås extra jobb och fyrbuddelt många möten och sammanträden för all planering. Så ska jag också vara med och valarbeta; stå vid kaffebordet utanför Konsum, i vårt partitält under turistsäsongens Orsayror, knacka dörr, delta på offentliga möten osv.
Min kalender sväller av anteckningar och jag kämpar hårt för att hålla de där två veckorna fria i juli. Den hägrande semestern. Sedan i augusti och september - då är det spurt hela vägen fram till valet. För jag vill ju vara med och vinna spurtpriset - vinna valet både här hemma och i hela landet.
Så här ska minsann jobbas.

Jag tänker ibland på hur skönt det ska bli att fara till årets stora bokmässa. Så lägligt inplacerad veckan efter valet, nästan innan alla resultaten kommit in. Vilket betyder INTE MYCKET att göra annat än att vänta in dem. För mig betyder det förstås en sorts semestervecka att bara ägna sig åt sina egenhändigt skrivna böcker, stå i förlagets monter och le och berätta, gå runt och hälsa på gamla bekanta och träffa nya människor. Kort sagt - ha hjärnan fullt upptagen med allt det som INTE är vardagsjobb. Som grädde på moset ska Jörgen och Algot följa med i år också. Underbart!

Det mina vänner, det är semester det.
HÄRLIGT - Göteborg  blir vackrare och vackrare i mina ögon...

Jo i år, anno 2010 ska den där semestern verkligen bli av. Föresatserna finns där, reseplaneringen får vänta. Är ju fortfarande mitt uppe i marknadsföringen inför SOMMARPREMIÄREN på våra Historievandringar. Annonser, affischer, och så in på alla möjliga (och omöjliga) nätverk och kalendarier.
Det är ett under att jag inte blandat ihop något ännu.

Schemaläggningen av museivärdar och rollspelare kommer till förstås. Snart, snart har vi täckt upp hela sommaren - om ingen blir sjuk eller så förstås. Jag har verkligen prickat in ett par veckors ledigt där. Men så får vi ju se om det håller.

Vi firar 10årig bröllopsdag mitt i sommaren. Planerar vikingfest, för det var ju så vi gifte oss, med ett stort vikingabröllop. Kanske ska jag ordna med "schabrak" a la medeltid för vår Algotvovve. Det vore skojs.
Hoppas i alla fall på mycket musik, glada miner och roliga kort.

Gården hemma här ser ut som skrutt. Det är massor som väntar på att bli åtgärdat när semestern äntligen är ett faktum. Hus och trädgård, fasader och grusplan, planteringar och gräsklippning, målningsjobb och risbortforsling. För att inte tala om upprensning av garaget och fixa golvet och porten där så vi kan få in bilen!

Femårsplaner inklämda på en futtig sommar.
Och resa? tja, HOPPAS kan man ju alltid.

Jo det heter ju så. En laptop och mobilt modem, så är man alltid anträffbar. Jag tror jag tillbringar 7 timmar om dagen framför skärmen nu i sommar. Lite väl mycket faktiskt. Särskilt som jag dessutom jobbar ideellt och SOM EN TOK flera dagar i veckan för vårt lilla Slipstensmuseum.
VARFÖR skrev jag det där manuset, har jag tänkt - många gånger. Men så händer något, folk kommer , turister, och de gillar vad de får vara med om. Så är det helt plötsligt JÄTTEKUL igen, inte gör det något att det regnar. Inte gör det något att man inte hinner få i sig mat, eller blir trött trött i ben och fötter efter en lång dag. Inte gör det något att de här nya besökarna ställer exakt samma frågor som de 10 tidigare - NÄ!
Man trivs, för det man gör blir uppskattat!
KAN NI TÄNKA ER? Det blir helt plötsligt kul att jobba som en... tills man är så slut att man slocknar i soffhörnan på fem minuter, när man väl kommer hem.

Jag är kulturarbetare. Jag tror det betyder att man har särskilt tillstånd att jobba hur mycket som helst, särskilt ideellt (läs utan betalt) och med valfri mängd entusiasm för SAKEN!
Klart jag är engagerad! Klart jag gillar att jobba med vårt kulturarv. Min behållning får jag när folk uppskattar det jag gör, och säger det till mig. DET är lön för mödan det, så jag får extra energi att ösa ur. För nog behövs det en del extra när besökarna strömmar till. Det är inte bara trevligt, roligt och uppskattat, det är drygt jobbigt och tungt ibland också.

Nästa år SKA jag planera in en semester (fast det har jag förstås sagt nu i fyra år...)
och VÄLKOMMEN till vårt Slipstensmuseum i sommar, trevlig personal, mycket att se och lära, rolig miljö, och fullt av aktiviteter...

Vi flyttar - det är klart nu!
Fast inte så långt, förstås. Hem till Kallmora igen, och det redan till månadsskiftet.
Det hade jag väl aldrig trott, att vi skulle få möjlighet att köpa tillbaka gården. MIN gård där jag en gång växt upp, där alla mina sagor och berättelser har sitt ursprung och där jag levt så många år av mitt liv. För att inte tala om min släkt och familj som bott där förut. Det är flera generationer. Det finns många spöken i skrymslena där. Jag undrar om släktandarna mår bra nu?

Känslan är stor, för det här är viktigt för mig, och nervöst är det också. Eller var i alla fall, ända till min käre Jörgen fick se stället både inne och ute. Då lade sig åttminstone den nervositeten. För jag har aldrig sett honom med så strållyckliga ögon förut. Huset vi ska bo i, gården med alla de andra husen, ja, allt passade så perfekt för oss - NU. Allt var precis som vi kunde önska oss. Han sa inte så mycket. Det tog ett par dagar - men sedan.

TJA, visst finns det ett öde, tänkte jag då.
NU sprider sig oron, för vår lilla lya nere i centrum är inte såld än. Konstigt är det. Finns där ingen i vårt samhälle som tänker som vi? Närheten till sjön, sommarviste alldeles nära det allting händer, gångavståndet ett minimum till ALLT, osv osv.
KÖP den nu då!!!!

Ikväll är det ju inte klokt vad svårt det är är komma fram: Felmeddelande är allt jag får hela tiden.
snälllla gör nåt!

Två dagar kvar till den årliga Tomteparaden genom centrum och inte en flinga i sikte! Naturligtvis - för en varmare vinter har vi väl aldrig....   Ja ja det där är uttjatat.
Nu ska det ändå bli någon slags julstämning är det meningen. Och telefonen ringde om ett snabbinhopp som mikrofonpratare för Tomteparaden på söndag.
- Ska jag ta med något?
- Nä - kom bara ihåg att beställa lite snö!

OK! Visst kan man väl ibland ha tur och lite tumme med "di vädergudar" men detta? Nog måste jag väl ändå i så fall VILJA ha lite snö? Och det vill jag ju inte. Eller... äh -  OK för själva snön, men kylan som hör till, då? Den kan jag definitivt vara utan. Jag skulle ju aldrig komma på att be om något sånt själv.

STOPP DÄR säger ni nu. För snö och kyla hör ju Julen till.
ÄH!

Fast å andra sidan ser det ju ganska töntigt ut med stora tjocka lovikavantar och halsduk i den här höstlika temperaturen. Och inte är det väl någon som gärna tar på sig tomteluvan och drar ner den över öronen när man bara blir svettig?

Tja, jo - men lite kan man ju tåla för förmånen att fira en varm och behaglig Jul ändå, tycker jag.

Självklart handlar allt om Jul och Tomtar nu.
Åt vilket håll du än vänder dig så står en julgran, en halmbock eller brinnande ljus i alla upptänkliga storlekar. Visst är det stämningsfullt och fint ibland, men måste man ha julmarknader i varenda by? Samtidigt? Jag menar - det finns ju bevisligen bara ett visst antal lördagar och söndagar kvar fram till jul. Det visar sig nu att de alla är överbokade med marknader. En vanlig människa har inte en sportslig chans att hinna med.

Tja, ifall det handlat om att fara runt och shoppa julsaker så hade det väl ordnat sig. Det är ju bara att välja ut ett par marknader varje helg och ge sig ut på rundtur. Men så enkelt är det ju inte för alla.
Här har jag nu en liten möjlighet att marknadsföra och försälja mina böcker, men vad händer.

Jo, ALLA de största marknaderna går av stapeln samtidigt! Jag kan ju inte vara på mer än ett ställe i taget. Och... så vet jag vad som händer efterår:
Var jag på fel ställe? Hade det gått bättre om jag åkt dit... eller dit?

Trots allt har jag lyckats boka in två evenemang samma dag. Snärjigt blir det, men man måste ju passa på! På med tomteluvan, den röda tröjan och det FINA leendet. Julklappar - säljes här!

 Algot-vovven och jag!

Vädret håller i sig - varmt och behagligt, ingen KYLA, ingen snö och idag kom till och med solen fram. Ska JULen vara så här, så är jag med! Fast Algot-vovven har en annan uppfattning, tror jag. Han tycks anse att det är HUNDVÄDER nog för att hålla sig inomhus och snarka och sova i sängen hela dan.

Så nu funderar man ju på om det ska bli oväder snart? Det är ju så han brukar bete sig när han väntar sig snålblåst och isregn, blötsnö och frusna öron.

Nåja - så länge det är varmt är i alla fall jag nöjd. Nu ska jag BÄRA ut Algot - för nån gång MÅSTE han ju få lufta svansen idag också!

Tja, du vet ju hur det är - snart JUL och så...
Fy för..... vem lurar jag egentligen? Här har jag gått nästan på knäna, men skyller på JULEN - det ska jag då inte göra!

Det är det här med Gyllen-boken. Underbart KUL och härligt med mycket folk som hela tiden önskar en lycka till. Signera böcker och stå på JULmarknaden och sälja böcker, och prata böcker med alla människor. Det är en härlig knuff i ryggen på skrivarsjälen.
Men drygt.
Det tar ju många timmar och dessutom kan jag ju inte gå omkring och se ut som ett SLO. OFFENTLIGT! Nä, det blir att gå upp i tid, fixa fejset och se till att kläderna är något så när OK.

Det kan vara nog så mycket extra jobb om man som jag för det mesta sjavar omkring i mysbrallor med håret i en rufsig fläta. Ja, Algot-vovven brukar inte bry sig, och vid datorn syns jag inte. Har ju ingen webkamera! TUR NOG.
Så - i rena rama ovanan fick jag mig ett riktigt jäktigt veckoslut. Men roligt!

Det kommer fler JULmarknader - och jag ska vara där. För även om det är stressigt så väger allt det roliga upp ändå. Mycket folk och glada miner, prata böcker, och böcker och böcker.
Och det är klart - jag pratar ju om MINA böcker...... 

Jag har gjort det igen - glömt att spara. VARFÖR! ?

Och jag som fick till det så bra. Argumenten haglade. Inte ens särskilt många stavfel. Men så skulle jag plocka in en bild. BORTA! All text borta - bara så där.

Ja nu skiter jag ju i att traggla om alltihop. Det var om vårt eländiga väder - nu igen.
Trist.
Det var det.
Alla argumenten tog slut för en liten liten stund sen, men
Det var det här som var kontentan:

Jag tror... att våra årstider på nåt sätt blivit förskjutna en hel månad. Ja, se på förra året. Här i Dalarna var det snöslask och kallt och ja, frostkallt - ända in i maj!

Vad händer NU till våren tror ni? Jag tror vi kanske kan åka skidor in i maj och frysa som tokar ända till skolan slutar. Sommar - javisst - fast inte förrän i juli. Sedan är det säkert sommar till oktober - PRECIS SOM I ÅR!
Jag klagar inte - nä bara konstaterar. För mig är vinter=mörker dvs. inget dagsljus - och det är inget vidare. Men VI FRYSER I ALLA FALL INTE ÄN!