algots dagbok

Matte och husse vann första ronden i rosenkriget! Husse hade hjärtinnerligt roligt också, som fick testa röjsågen. Och visst fungerade den. Ja ni skulle sett husse gå loss med bestämda svep rakt in i rosenbuskaget. Matte hejade på, pekade och visade: Där är en fuling, ta den! Och den också!

Själv höll jag mig på lite avstånd. Åtminstone tills husse stängt av maskinen. Då blev det dags att undersöka hur det luktar UNDER en rosenbuske. För se numera finns den inte. Alltihop är borta. Ser det ut som i alla fall.

Kanske inte så länge förstås, för där är miljoner små hårda vassa stickiga stjälkar som sticker upp. Inget gräs alls, bara tom jord alla stjälkarna och rötter som man snavar på. Jag tror att jag är den enda i familjen just nu som kan ta sig fram över fältet. Jo, ett stort FÄLT med borttagen buske är det. I mitten växte inget, där fanns bara mossa.

Husse och matte vet vad som väntar i sommar ändå, och nästa sommar och nästa. För se rosenkrig är utdragna historier, som fordrar stor uthållighet. Men som sagt - första ronden vann vi!

Äntligen börjar det bli lite ordning på gården. Hela helgen var vi ute och jobbade, husse, matte och jag. Nu ser man tydligt att det ska bli vinbärsbuskar. Förut fanns där bara en stor ogenomtränglig häck av något slag. Vi har rabarber också - i massor. Matte rensade kraftigt i rabatten för en vecka sedan, och nu växer det så det knakar. Tyvärr gör maskrosorna det också. Överallt ! Fast inte bryr jag mig om det. Nä, det är matte som blir vansinnig på dem, och går loss med alla möjliga verktyg och svär högt och bråkar. Tja hon gjorde i alla fall. Sedan i förrgår får hon lov att ha plåster INNE i handen. USCH - stackars människa - ingen päls förstås. De går ju sönder så lätt de små liven.
Själv rullade jag mig i brännässlor igår. Inte kändes det! Utom på nosen förstås, men sådant går ju över - jag är ju hund jag, och får väl tåla lite.

Ni skulle sett vilken tjusig tik som gick förbi igår. Hela jag fick darren, och matte följde med mig ut till vägen och hälsade. Gosse vilka långa ben hon hade - ja tiken alltså. Jag fick plats under. Lite obekvämt var det, för jag fick nästan stå på två ben för att nå upp för att nosa lite. Hon var en riktig goding, men svår att få koll på, om ni förstår. 

På kvällen kom Trissan över med sin husse. Den tiken vet jag då var jag har, det känns lugnt.

Jag är så hjärtinnerligt trött på kartonger. De där två sista som stått länge uppe i hallen, orkar jag inte ens nosa på. Förresten börjar jag bli van vid att ha två våningar. Ibland bryr jag inte ens om att följa efter matte upp för trappan. Klart - det kan ju ha att göra med att det ÄR lite jobbigt att klättra. Jag är ju tax!

Matte säger att jag inte SKA gå i trappan - särskilt inte nerför - utan ta mattehissen. Men iblan får jag bråttom! Fattar du? När det knackar på dörren, när husse kommer hem t ex. Då hinner jag bara inte vänta på matte. Hon axar ju som en gammal ångbåt.
Suck

Huset är i alla fall skönt. Gott om plats för vovve också. Husse och jag ska nog få till en trevlig hörna i garaget också, där vi kan snickra och fixa och så. Jag är alltid med då.

Hela gården är härlig tycker jag, men stor. I förra veckan försökte jag mig på att sniffa runt överallt, men jag fick ge upp och inrikta mig på gräsmattan framför huset. Det räckte. Och så kom det ju folk för att hälsa på hela tiden. Jag hann inte mer. En annan måste ju vara med och ta emot ALLA som kommer, köra svansviftningar och så.

Nä nu måste jag iväg, för det kommer någon. Vem är det? Blir det fika nu? Godis?