bittesblogg

Jag har suttit här nu i dessa startgropar i en hel vecka. Kommer inte ur fläcken. 
Det kan ju bara inte hålla på så länge till. Väntan!

Jag väntar...
på besked. Jag kan inte göra något mer nu bara vänta.

och på telefon. Det har då baske mig inte ringt än. Ja inte med nyheter som jag vill ha i alla fall.

Min KÄRE, han får telefon han. Precis hela tiden, och med alla möjliga förfrågningar. Han har det körigt och folk drar sig inte för att ringa hem fast han är ledig. De vet ju! De vet ju allihop att han ALDRIG säger nej. Att han alltid "ställer upp".
Tja han är sån min KÄRE - och på ett sådant underbart sätt.

Så här kan ju inte jag sitta fast med depression hanängade över axeln. Det HÄNDER ju saker i alla fall - nånstans. Det gör väl inget att jag får vänta lite innan jag får besked. De där beskeden kan ju inte annat än bli positiva ändå - eller hur?

Gudars skymning vad jag hoppas HOPPAS att jag får det där STORA JOBBET!

Och så kommer min KÄRE in:
- Vill du ha lite frukost, min sjukpudding?
- Passa dig, allt hamnar ju i min blogg! svarar jag fånigt och pussar på honom.
- Det gör inget. Du är ju min lilla camembert, din goudaost där!

Suck!
Man får ju inte ens vara deprimerad i fred!
Vi ska se en film i stället, tror jag.