bittesblogg

En bild på min KÄRE.

Jörgen är musiker helt visst - så ofta han hinner och orkar. Där emellan jobbar han mest med musik hela dagarna. Stressar? Jo då, men han är sådan att det aldrig syns utanpå. ...men JAG vet!

Och tänk bara ALL den tid han lägger ner på mig och alla mina projekt. Böcker och skrifter och engagemang i föreningar och styrelser - och all musik som vi pysslar med tillsammans. Ja jag menar: Han är ju MED hela tiden. Vilken tur jag har.
Ja undan bara, allihop - han är min!

Ja just det!
Är det därför jag har blivit förkyld också? Kanske det är någon slags virus som slår till en när man som bäst är inne i ett räkneproblem? Eller så blev jag först förkyld - sedan biten.
SÅ är det nog. Kakuro - detta synnerligen intrikata pussel med siffror.

Koncentrationen blir total. Hjärnan töms på allt annat. Ja effekten blir nästan som att läsa en riktigt bra bok! Fast det arbetas väldigt där inne i hjärnkontoret. En stund (läs 1 timme minst för tiden rinner iväg) med sammanbitet grunnande och jag känner mig helt avslappnad. (Eller slut?)

Jag kan ju inte tro annat än att det är nyttigt. (Om man räknar bort att det stjäl tid.) Kanske det kan ha effekt på åldrandeprocessen? Varför har ingen tänkt på att studera detta? Nu för tiden ska man ju kunna träna sin hjärna i förväg med små övningar så att man slipper bli senil. Eller åtminstone skjuter upp det hela några tiotal år.
Men kakuro då ? Och tja, sudoku också vet ja! Snacka om träning.
Vi skulle ju kunna börja med att dela ut lite pussel till våra åldringar? Tillsammans med korsord då förstås.
Tidsfördriv. Javisst är det det. Men om man nu råkar ha åkt på en förkylning och inte orkar så mycket mer?

Nu får jag erkänna att den just håller på att gå över - men KAKURO - det går aldrig över!
När jag blir gammal ska jag ägna mig åt mängder av sifferpussel och korsord och sådant. Eller... så fortsätter jag skriva berättelser, noveller, böcker, dikter, sånger osv. tills jag trillar av pinn.

Fast Kakuro har man ju alltid tid med ändå. En liten en om dan i alla fall. Det tar inte så lång tid.....

Här är jag, hemma och förkyld. Vintern vill inte töa bort och nu går solen snart ner. Bättre lycka i morgon eller så får vi dras med snöeländet ända till våren. Hemska tanke.
^{Ändå är jag lite glad för min KÄRE är ju hemma också.}
Sitter där och spelar gitarr. En vanlig sysselsättning för honom varenda dag. Alltid är det det nån LÅT som ska övas på.

Och det är inte särskilt synd om mig fast jag snuvar och har huvudvärk. Min KÄRE pussar på mig ändå.
Hemma hela dan, filmer att titta på. Det var mysigt att se Hett Uppdrag igen, det är en jättebra serie.
OCH VARM - för den utspelas ju i Afrika. Det känns bra i tårna en sån här dag.

^{Min KÄRE går ut med vovven!}
Jag snyter mig och stannar inomhus.
- Du som är mitt gogryn, vill du ha nåt från affär´n? säger han.
Inte kan man tycka särskilt synd om sig då? NÄ!

Jag snyter mig igen och min KÄRE uppför en pantomim som om han startar en motorcykel. Är det SÅ det låter? OK - det struntar jag i. Jag snyter mig igen.

Det är ju underligt vad roligt man kan ha fast man mår lite "under isen".

Det är lördag!!! En lugn skön ledig lördag. Innan det brakar loss med jobb och jobb och mera jobb....

GLAD HUND

...men notera att denna bild var tagen om sommaren i härligt solsken!
Fast - han ÄR verkligen född glad även om han pulsar i snö och vinden blåser örona åt sidorna. Ögonen har alltid den där glimten av bus och skratt.
Vovven min, så varm och go, kom och mys lite med matte! Jag mår inte bra idag.....

Nu får det vara nog!
Honungen smakar visset, toapapperet är slut och inte en vitamin i sikte.
Typisk svensk förvinter alltså. En sån som jag alltid avskytt - och årets upplaga är ingen höjdare heller. Jag har inte tid med nån snuva!

Om fyra dar ska jag vara pigg och alert och stå på scen!
Fast det är klart - det finns ju smink för fejset i alla fall. Men rösten - vad gör man med den.
Fast det är klart - om man låter riktigt kraxig kan ju folk tro att det är meningen??? För att bygga upp stämningen lite extra.
Tja det skulle kunna passa mig. Men om jag nyser då?
OK  - här får det bli nån slags nödlösning. Jag får improvisera. Kanske om jag låtsas att det är ett ljud som ska vara med i föreställningen. T ex:
- Va, vad var det där? Hörde ni allihop? Det lät ju som om någon smyger omkring därute....

Den var inte så bra, va?
ÄH jag hittar på något när den stunden kommer. Förresten...
Det KAN ju hända att jag hunnit bli helt frisk också - det är ju FYRA dar dit.

Det töar åtminstone därute idag - så det finns lite hopp om bättre tider.

Algot och jag får mysa hela helgen för vi VÄNTAR!
och väntar och väntar...
på besked om stora och små projekt och alla har lovat höra av sig just nästa vecka.
- Kom till matte, Algot så myser vi en stund. Matte ska läsa sin bok.
Just nu handlar boken om samurajernas historia. En härlig läsning - och man känner igen sig. I alla fall alla vi som sett Shogun-serien tills VHS banden tog slut!

Det är vad jag egentligen håller på med. Det är därför det blir så många bloggar just nu. LITE självinsikt har man ju!
Men jag vaknade bra: Var in och kollade av mailen det första jag gjorde. När jag var klar frågade jag min KÄRE om han skulle titta på nåt???? Gissa vad han svarade!
- Nä, jag behöver ingen internet för jag har ju dig. Du är ju hela världen!!
Vad svarar man på det? Före morgonkaffet?
Hjälp vad jag har det bra, tänkte jag, och pussade på min KÄRE tills Algotvovven blev svartis och ville vara med.

VÄNTAR och väntar och väntar och försöker låta bli att bli förkyld eller vricka fötterna i halkan eller nåt.

NÄSTA vecka händer allt.
Nästa vecka åker jag till Den Ganska Stora Staden för att göra ett prestigefyllt jobb... (nervös....)
Nästa vecka får jag besked om DET STÖRSTA JOBBET kommer att bli mitt. Med hopp om kontrakt och och.. ja det kan ju bli STORT! Jag håller tummar och hoppas hoppas hoppas.
Nästa vecka kanske jag får leverens på min nya bok som ska komma ut 1 dec. Då blir det massor att göra.

Idag är det fredag. Jag måste vara pigg och utvilad till Nästa Vecka. Så jag kan bolla alla projekt i luften samtidigt.
Vilket påminner mig om när jag gick i skolan och INTE lyckades med jonglering nåt vidare. Men min bästa kompis, hon var BRA på det. Tre bollar - inget problem. Usch vad jag tränade - och till ingen nytta alls.
Hon var bara bäst.
Nu för tiden kan jag i alla fall säga att MIN SON KAN det där med jonglering. Åtminstone. Alltså hade tricket bara hoppat över en generation.

Jag ÄR snuvig idag. Usch - det blir nervöst fram till NÄSTA VECKA. Då har jag inte tid alls. Och hur skulle jag kunna stå på scenen med halsont och snuva? Jag bara frågar.
Nä nu blir det honungsvatten och alla tankar på STORA JOBBET !!!! ska exorceras bort (hi hi fyndigt va, halloween och allt)
Eftersom jag ju också är häxa får jag ta till lite hokus pokus-medicin med mycket vitaminer. Lite frukt kanske?
A-----tjo

...vad jag måste vara insnöad!
Jag gjorde precis en liten koll på bloggar. Det visar sig att jag är den enda kvinnan i Orsa över 30 år? Ja i hela Dalarna hittade jag ingen som var äldre eller ens lika gammal som jag.
Hjälp!

Folk kan ju tro att jag har börjat "gå i barndom" som det hette på mormors tid. Fast inte vet jag.
Om jag tänker efter kan det ju också vara ett symtom på att jag har lyckats bevara mitt ungdomliga sinnelag. (applåder)
Eller inte växt upp ännu? (usch)

Äh - varför fundera över sådant. Jag skriver för att jag gillar det - punkt och slut. Dessutom var det väl någon som sa att övning ger färdighet. Om jag nu tänkt mig en framtid med flera bokutgivningar??? Ja just det.
Man får väl ÖVA om man vill?
Och när nu vädrets makter har hjälpt till att hålla mig inomhus..... Fast idag är det inte riktigt sant. Solen skiner och det är rent av behagligt där ute. Sa min käre make i alla. Han som gick ut med vovven.
Ja ja ja men just då satt jag fast i datorn med en massa mejl! OK det var svepskäl.

- Lilla Algotvovven, kom här och gå ut en sväng med matte! Jaså - trött? Jaha, mysa? Det är vad du vill.

Ibland hör jag vad Algot tänker: -Snälla matte. Det är så halt därute. Mina tassar far åt alla håll och jag klarar inte att klättra över snöplogsvallarna bara för att kunna lyfta en sekund på benet vid lyktstolpen. Bara för att sedan bli hängandes som en uppstoppad korv över plogvallskanten. En sådan NESA, snälla matte, bevara mig!

Denna belägenhet är inte ovanlig för taxar minsann. Jag har sett det förut. Ingen vacker syn.
Vi tar det lugnt istället, jag och Algotvovven, i väntan på tövädret.

Vi pustar ut. Det har slutat snöa, men blåser gör det fortfarande. Och KALLT är det. Algotvovven sover länge och drömmer om sommarängar. När han väl kommer ut blir det rena chocken. Darrande står han där och sneglar upp emot mig:
- KAN du inte bära mig, matte? Jag ser frågan i hans ögon, men drar honom med mig ut i snön och tänker att vi MÅSTE härdas nu. Alla! Fort, fort går hans små ben. Han skyndar sig och hoppar och skuttar för att komma fram i hjulspåren.
Solen skiner och gnistrar. När vi kommer runt ett hörn tar vinden i och kastar oss åt sidan. Plymen på Algots svans far åt höger och åt vänster. Örona far åt sidorna i motvinden och flaxar vilt. Men nu har han hittat ett TIKspår. Jaha, då var den dagen räddad.
Egentligen skulle jag väl skriva nåt VIKTIGT och angeläget när jag nu äntligen fått upp ögat för bloggar. ÄH!
Det är ju bara kul att skriva så här lite till vardags också. Fast idag var det en kompis som sa att BLOGG - det låter så himla töntigt. Ungefär som en ljudillustration när man tappar en tårta i golvet: BLOGG!   
Visst har han rätt.
Här är min tårta för idag:
Jag gillar fortfarande inte vinter!
Och...
Hur kan det bara ta flera timmar att bli intervjuad om vad man sysslar med? Det blev jag idag. Det TOG verkligen så lång tid. Kan det breo på att jag inte har bestämt mig för vad jag vill bli när jag blir stor?
Alltså sysslar jag med allting så länge - tills jag har bestämt mig.
Den tårtan tuggar jag på fortfarande.

Jag kom precis in genom dörren. Stackars Algotvovven måste ju ut. Han blev inte så glad direkt när han upptäckte att han inte bottnade i snön. Taxar är bara inte gjorda för djupsnö och härute är det minst 2 dm djupt på vägen. Det är ju bara nosen som sticker upp.
Jag är inte så långbent själv heller och fann mig pulsa omkring med snö upp till knäna. Visst skojigt ett tag - men efter en 300 meter börjar det ju bli riktigt tråkigt.
Det är ju ett elände att inte höra om det kommer en bil heller.

Vad ska man göra? Skyffla upp vovven i famnen och sprinta som en klumpig get tvärs över däcksfårorna.

Vi kom undan. Jag tror inte att föraren hade haft minsta möjlighet att bromsa heller.
Ögon i nacken och väl avvägd kiss-och bajrunda, sedan direkt hem och plocka bort bollarna som fastnat i pälsen.

Sa jag inte det? Jodå - det är en långhårig tax och definitivt gjord för sydligare breddgrader.
På tre ben haltade han in genom dörren. Under bröstkorgen satt en hel girland med knallhårda vita bollar. De hade tovat ihop sig med Algots vackra (men obekväma) knäplymer. Alltså: bara tre ben som fungerade.

Lyfta in vovve på mattan, trassla bort isbollarna(för nu var de hårda minsann) och frottera hela hunden från nosspets till svansplym. Den hade i alla fall klarat sig - för den hade ju viftat hela tiden.

- SÅ är det att vara glad hund som älskar snö även om man nu inte skulle vara byggd för det!, tycktes han säga till mig.

Nu sover han igen. Det är min tur att skala av all lagren av kläder och dra på mysbrallor.
Kojdagen håller på att bli KOJKVÄLL.

Ingenting rör sig där ute. Jag tror hela världen står stilla.

Här har vi säsongens första snöstorm och vi är tagna på sängen allihop.
Men vaddå? Vi visste ju att det skulle bli vinter!

Jag är förstås lika tjurig och grym på det här som alla andra. Nu börjas det nämligen. Kläder och kläder och ännu mera kläder och sockor och sockor och stora tunga vinter skor.... Sen är det meningen att man ska gå ut och njuta (!) av vintern.

Där står man som en gammaldags michelingubbe och rör sig lika smidigt i vantar och halsduk och mössa neddragen över örona. Fast  FRYSER - det gör man ju ändå någonstans! Om inte annat så om näsan!

Tja jag är ingen vinterälskare direkt och när den nu har ÖVERFALLIT oss så får jag sån lust att KLAGA!
Nä - man vill inte ens vara hund. Det ser jag tydligt på Algot som ligger här helt utslagen och vägrar gå ut!

Visst är det rent fantastiskt så länge hundar kan hålla sig!  utan att göra på sig. 
(Elaka matte funderar här lite över tiktider när vovven bara måste ut och lyfta på benen en gång i timmen!!!!)

Nu är läget ett helt annat, så vad säger du Algot? Ska vi ta kojdag hela dagen?


 

Snön packar sig mot fönstret och det är INTE roligt. Enda sällskapet är min snarkande lilla Algotvovve. Kanske han drömmer om varma sommardagar när han vågade sig ut i vattnet? Det måste vara otroligt varmt för det. 


Nu voffar han och gnyr i sömnen och bryr sig inte ett dugg om snöstormen där ute. Jag ska krypa upp bredvid och mysa lite, tror jag.

Varm hund utefter benet - det är MYS det! ...med en bra bok!

Fast gubben har inte hört av sig - hur ska han ta sig hem? Tänk om...

NEJ det gör jag INTE.

JAG MYSER!!

Precis så är det  - och hunden vill inte gå ut. Inget att göra åt heller - bara vänta på snösvängen. Men jag trodde verkligen att jag skulle få lite mera tid på mig! Tid att vänja mig så vi hann sätta på vinterdäcken t ex. Nu drog maken iväg igår med sommardäcken på. Mobilen glömde han hemma. Insnöad i Furudal lär han bli! Och tänk om ishalkan slår till precis när han styr hemåt! Förresten är det väl redan glashalt förstås - så vem försöker jag lura?

OROLIG! Som en fjantig gammal tant! Och så känner jag mig verkligen idag. Visst är det konstigt vad grå och trist man blir så snart temperaturen sjunker under noll?

Jag gick på promenad med Algot-vovven. I alla fall en vända runt kvarteret. Han blev helt slut. (TAXAR har MYCKET korta ben!) Stackars Algot - han fick hoppa som en groda hela vägen. Snödjupet var runt 1 dm och det var så klart oplogat! Det blev den snabbaste bajtur vi gjort sen förra vintern! Usch ja!

Nu tar vi kojdag resten av dan. Tänkte läsa en bok men oroar mig så in i norden för gubben med bilen! Vad larvig man känner sig. För finns det någon plats i världen där man verkligen kan hantera snöoväder så är det väl här i Dalarna. Fast det är klart - inte på vår gata för den kommer sist. Det märktes väl förra vintern. Ingen plogbil - ingen sandbil - suck! Och nu är det dags igen.

Kanske lika bra att åka ut till stugan , jag känner mig på något sätt mera van vid väder och natur där. Inte gör det något i fall jag får lov att skotta lite där! Nej, då det är bara mysigt  och stugan blir så vacker inbäddad i snö.

Men utan gubbe och utan bil så sitter vi här - Algot och jag. Inte tänker vi gå ut heller. Kojdag. Om jag blundar kanske snön smälter utanför och solen börjar skina igen.
 Bara så jag inte ska glömma. Den här bilden får pryda min dator HELA VINTERN! Jag hoppas det ska hjälpa lite.