bittesblogg

.... så ta hit alla uppdragen, nu då!
Nä, tänk att vissa dagar är som tomma på folk och idéer. Det ska sjutton ha ett kreativt jobb. Jag ska hitta på nåt annat att göra. Bli kontorsslav, eller stå i affär eller så. Ja vad som helst, så jag kan visa mina servicetalanger.
Det är ju uppenbart att just idag är det ingen som längtar efter någon av mina böcker, eller att jag ska hålla ett föredrag eller komma med ett förslag som de aldrig hade tänkt på förut eller ja, vad som helst.
Nä idag klarar sig världen utan Bitte.
-Hörde du det Algotvovven. Matte duger inte idag!

Två små ynka idéer har jag ändå grubblat fram. Inte för att de är så värst bra, men jag tror att de ska kunna bli något. En liten saga kanske - eller....
så skrotar jag dem båda två i morgon. Vi får se. Imorgon kan det ju bli en dag som flyter på bara. När man knappt hinner fundera, utan bara tar beslut efter beslut och skriver som en tok i kalendern för att hålla ordning på mötena.

Men inte idag...

....och det gör mig ingenting egentligen. Men det är fler instrument som inte går hem - fiol (men inte när Mia spelar. Hon är ju riksspelman eller -kvinna. Tänk, det hör han det lilla livet), blockflöjt eller spilåpipa (och detta är ju hemskt för jag behöver öva!), sedan har vi ju keyboard som han tolererar bara i vissa lägen och sång! När jag sjunger. Inte när husse sjunger.
 
Däremot är det ett faktum att Algot mår riktigt bra av gitarrspel i alla varianter. Då myser han, bäddar ner sig i gitarrfodralet och sover så sött så. Men slå första bästa disonanta ackord - och ett yrvaket anklagande vovvehuvud dyker upp med örona tilltufsade av sömn.

Vad gör man?
Det är ju helt klart att han är uppfostrad lite fel, men just musiktillvänjingen gick ju av bara farten.  För det mesta är det lugnt, för ingen av oss spelar fiol särskilt ofta och aldrig dragspel.

Men tänk dig om vovven råkar vara med vid en musikalisk sammankomst med lite olika ljudfenomen. Sådant händer ju eftersom han ALLTID är med överallt. (utom om vi ska stå på scenen och "göra nåt" båda två just den kvällen) 

Det ska sägas att vår lilla Algot inte har någon direkt sångröst själv!
Nä minsann, ett gräsligare ylande och småviffande i alla de tonarter får man leta efter. OCH - vid musikaliskt missnöje upplåter han sin stämma! Och BARA då - så han tycker väl att det är bäst och passa på.

Det finns folk som påstår att hundar bara vill vara med och sjunga. Jag har svårt att ta till mig det. För Algots del verkar det snarare som om han vill säga till oss på skarpen för att hans öron gör ont av olåten! (enligt honom alltså)

Tänk, så man kan ha det och just idag också, när jag måste börja öva på min lilla flöjt. Det är ju dessutom en spilåpipa med bar "blå" toner i skalan. Algot tillåter inte ett pip ifrån den utan att harkla sig och sätta igång att överrösta den. Men nästa vecka ska jag faktiskt spela på den vid ett framträdande.

Jag får väl vänta tills husse kommer hem ikväll, smyga mig ut och öva utomhus för alla grannars uppmärksamma öron. Eller ....VÄNTA LITE   jag har det!
Jag kan ju öva i helgen. Då åker vi till stugan och där finns ju ett dass! Härligt, jag låser helt enkelt in mig på dass med spilåpipan.

Dasstricket - jo, det har jag testat en gång förut. Det var sommaren jag fyllde sexton år. Jag jobbade på en fäbodservering och hade köpt en banjo (!) för min första lön!
Inlåsningen VAR helt ofrivillig också. Den banjon följde med mig i en hel vecka överallt. Precis överallt - satt jag och klinkade och slog och övade. Jag kan tryggt säga att jag inte kommer ihåg hur det lät! Det var ju så länge sedan nu...

Banjon var med ända in på dasset. Men då passade mina "vänner" på. De lade på bommen utanför och där satt jag. Inlåst. Men vad gjorde det - jag hade ju banjon med mig.

Efteråt talade de om de väldiga problem de haft att förklara för cafébesökare vad det var som lät. Ingen talade om för mig HUR de till slut hade uttryckt sig heller. Jag vet bara att lär ha låtit hemskt! Med stort H.

Förresten - Jag tycker Algot har rätt. Gitarren är vänligare mot örat än dragspel.