algots dagbok

Jag gillar INTE att frysa om magen, att bli blöt upp till hakan och att ha pälsen full med iskall snömodd och lerafrån dikeskanterna. Men jag är ju hund jag. Så det får ju lov att gå.
Det är värst direkt man kommer ut. Då fryser jag bara jag tittar på eländet. Sen, när jag väl börjat nosa omkring i fjolårslöven som knappt tinat och gammalt gräs som luktar mums (fast det tycker ju inte matte) så går det bättre.
Så ruska jag upp pälsen ordentligt och sätter fart. Nu bryr jag mig inte längre om att jag blir blöt och skitig! Matte och jag stannar ute så länge som möjligt. Det är kul och det luktar gott överallt.
Till slut får matte alltid nog och vill hem. HA Hennes skor läcker. Det är nog bara därför. Så i förra veckan drog hon på sig storstövlar och raggsockarna, så nu går det bättre.

Jodå, nog är det OK med fryskallt om bena och lera underhakan, men sen - när man kommer in. Då ska det tvättas och torkas och PUH! USCH för DUSCH! Det värsta jag vet.
Så lite nervöst är det allt, den här tiden på året. För matte KAN ju få för sig att jag måste in i den där duschen. TVI!

ÄH vad gör det då egentligen? Det är mysigt därute med alla härliga vårdofter i dikeskanterna. Jag struntar i vad matte tycker. Jag ÄR JU HUND JAG. Det luktar GOTT!