algots dagbok

Igår var det allmän hyllning av Team Moraeus. Jag var där. I alla fall en liten stund. Tills den där bilen körde förbi och lät som ett gevärsskott. Men du milde tid vad mycket folk där var. Jag såg en hel skog av fötter och ben. Ingenstans att ta vägen, ingen såg mig. Jag blev nästan trampad på flera gånger. Inte tyckte jag det var så särskilt roligt. Men matte tyckte det, och husse med för den delen. De hade nog gärna varit kvar ett tag till båda två.
MEN - som hund i familjen måste ju jag få min stämma hörd. Så jag gnällde riktigt högt och darrade min svans, så de skulle förstå att jag ville därifrån. HUSSE MIN HUSSE, han följde snällt med mig han. Och jag är säker på att vi fick bättre utsikt över de där körslagetsångarna än vad matte fick. De kom körande i vagn precis när vi gick, och alla vinkade och hejade på mig. För jag känner ju allihop. Undrar om de såg min röda rosett som jag hade dagen till ära?
Stackars matte som fick lov att trängas med flera hundra andra. Hon är inte så särskilt lång heller och jag undrar om hon ens hade glasögonen på sig. HA!
Fast det är klart hon hörde väl sången kan jag tänka. Och det var väl det som var meningen. De sjöng för oss Orsabor.
Tja - säga vad man vill om Team Moreaeus - sjunga kan dem, fast folksamlingar, det är INTE min grej.
Husse och jag gick tillbaka till kontoret och fikade i stället. Varmt och lugnt och skönt.
DET är hundliv det!