Höstdimma och katter
VEM vill vara ute frivilligt i detta väder? Inte då jag. Och inte matte heller. Fast det kan förstås bero på hennes envisa ryggskott.
I morse var det så råkallt och dimmigt, att till och med jag frös om benen. Matte såg det nog. Förresten frös hon själv och huttrade i dimman.
Då dök där upp en otäck skugga, och jag blev jätterädd. Ja, jag blev ju tagen på sängen. Såg den inte förrän den var FÖR Nära, och på väg rätt emot mig!
Det var grannens katt. Det gick inte att se det i dimman, bara. Han fick i alla fall mitt bästa och mest varnande skall rakt i örat. Oj, vad snabb han var.
SÅ räddade jag hundäran ordentligt, fastän jag blev rädd. (Se bara hur lätt sådant är att erkänna, om man bara inte gjort bort sig)
DIMMA - det gillar jag inte alls.
Kommentarer
Trackback
