algots dagbok

Det är särskilt svårt att sitta stilla. Folk kommer ju och går hela tiden, jag måste väl få en chans att HÄLSA på dem. Nog borde jag åtminstone kunna få lov att sticka fram nosen och sniffa lite?

Men nä - vissa dagar är det hopplöst trist på husses jobb. Där får jag hållas, för mig själv, i MIN dokumentportfölj. Husse pratar i telefon och skriver och knäpper på sin dator hela tiden. Folk kommer och går. Ibland sitter de ner en stund och dricker en kopp kaffe. Och hela tiden förväntar sig alla att jag ska vara "duktig" och ligga STILLA!
Det är ju inte klokt.

Om det kommer någon - spelar ingen roll vilken det är - brukar jag studsa fram med varningsmorr långt nerifrån magen. Sedan väntar jag (TYST! - för jag ÄR duktig) tills denna person har kommit upp i trappen och fram till min grind. En lång sträck på nosen brukar vara tillräckligt. Så vet jag om det är svansvift eller morr som behövs.
Det verkar väl inte vara mycket begärt?

Fast det är sant - ibland kommer det någon som är rädd. FÖR MIG? Stackars, tänker jag och blir genast lite nyfiken, för en sådan person är då sannerligen inte så vanlig. Men se då håller jag mig! Jag går INTE fram om husse säger till! Jag är tyst också, om husse säger till. (Ialla fall om det är befogat )

Allt det där är inga problem. Det förstår du väl?
MEN..... ibland....

har jag en sån där avig dag.
När pälsen blir blöt och kall så fort man sticker ut näbben.
När husse glömmer att hämta vatten till mig, ge mig min KOM IN-godis och bara slänger sig över telefon direkt.
DÅ blir jag avig.
Då lägger jag mig under bordet och surar.
Om det kommer besök då, ja DÅ morrar jag till oavsett vad husse säger.

- Hörrö Husse - det räcker ju med en omklappning, några vänliga ord och en liten liten godisbit!!!????

Sedan sover en kontorstax skönt i dokumentportföljen. Och är så duktig så!