bittesblogg

Dra åt helveteteorin.

Hon dängde igen dörren så det ekade genom byn. Med högburet huvud stampade hon nedför trappen. Sista trappsteget bågnade som vanligt och hon snubblade till. Argsint mutter följde. Ögonen drogs ihop till tunna springor. Hon tyckte hennes blickar borde sätta eld på buskarna vid vägkanten, när hon tog ut stegen och skyndade ner till korsningen.

Ingen människa ska sätta sig på mig på det här viset, tänkte hon. De kan dra åt helvete allihop.

Hon visste att hon reagerat alltför stort. Visste också verkligen innerst inne att det hade andra orsaker än den orättvisa behandlingen. Men allting tornade upp sig. Från alla håll och kanter kom påhoppen nu. Vad hade hon gjort annat än sitt allra bästa? Och vad var hennes lön för mödan? Nej, de kan dra åt helvete allihop. 

Hon ska sluta. Det är bestämt och klart. Aldrig mer ta hand om situationer och reda ut dem. Aldrig mer ställa upp på gratisjobben som hela tiden poppade upp, oundvikliga och lockande. För nog visste alla var de hade henne vid det här laget. Små vinkar om hjälp, lite större erbjudanden som kunde ge hennes renommé en skjuts i rätt riktning och så förstås en vädjan om hjälp i nödsituationen. Hon var såld varje gång. 

Hon stack ut hakan och tog itu med jobbet. Fick flyt på det och fick det att lyfta. Visst var hon bra på entusiasm. Det fanns saker hon brann för och det kände alla till. Hon utnyttjades från alla håll. Det kunde inte hjälpas. Hon utnyttjades verkligen och det var hela sanningen.

Ibland sa hon ifrån och fick ovett för det. Har man förmåga att organisera och utveckla och få andra människor med sig på vägen, då har man inte rätt att säga ifrån. Visst var det orättvist, men det fanns ju ingen annan de kunde be om hjälp just nu. Hon gav sig oftast, alltid. För hon var ju intresserad och engagerad och hon visste ju hur jobbet skulle göras. Det blev ju alltid bra resultat, och alla var nöjda. Hon kände ansvar. 

Hon ville få erkännande om det nu inte fanns pengar till lön igen. Hon ville ha pluspoängen för de långa timmarnas arbete och möda. Varför trodde de aldrig att hennes tid var värd något? Varför var hon gratis? 

I många år nu hade hon samlat sina prickar i himlen. De som hon fått i stället för lön och erkännande och noteringar i meritlistan. De fyllde hennes himlavalv som vintergatan fyller himlen. Hon var så trött på prickarna i himlen. 

Om hon blev tillräckligt ursinnig kanske hon hittade en lösning. Kanske hon kom på hur hon skulle lägga sina ord så alla förstod. Om hon blev arg nog för att säga NEJ. Hon hade ju gjort det förut. Det gick ju vägen då även om de blev stötta i kanten och vägrade ge henne det hon ville ha. Men sedan kom de ju krypande och sockrande efteråt. Tänk att de lyckades slå i henne att hon var oumbärlig för dem. Ofattbart, och bara för att de verkligen behövde hennes hjälp. Bara för att hon kände ansvaret väga på axlarna. Så var det igång igen. De kan dra åt helvete allihop!

 Den här gången skulle hon utveckla en teori och hålla sig till den, en egen dra åt helveteteori. Hon skulle börja med att tala om vad hennes tjänster kostade och lägga fram all tänkbar statistik på hur många arbetstimmar hon jobbat GRATIS. Om verksamheten fick lov att läggas ner då, så var det ingenting som hon kunde lastas för. Om hon slutade, alltså? 

Där var det igen. Med fruktansvärd klarsyn insåg hon nu att dra åt helveteteorin skulle leda till att hon helt naturligt slutade jobba för dem. Tydligen var det precis det hon ville uppnå. Hennes undermedvetna hade lett henne hit. Det var bara att sluta. Hitta på något annat var inga som helst problem. Projekten stod i kö i bakhuvudet på henne. Saker som skjutits upp i flera år, som hon verkligen ville arbeta med. Allt det som hon så gärna ville få tid för. 

 Vid det här laget hade hennes fötter travat på en bra bit runt byn. Hon hälsade nickande på en och annan granne men de kunde inte hejda henne för en pratstund idag. Hon gick för fort och med huvudet fyllt av ilskna tankar. Såg de kanske hur det mulnade runt pannan och hur de mörka molnen samlades över henne? Om de hört hennes tankar idag hade de sprungit in i sina hus och låst dörren, tänkte hon. 

Hon snavade på stenarna i vägkanten. Det var ju inte ovanligt. Det gick ju inte längre att se så tydligt, och humöret sjönk till deprimerande nivå på ett ögonblick. Hon snyftade nästan till vid tanken som inte fick tänkas. NEJ, hon måste koncentrera sig på detta nu. Än hade hon kraft att uppbåda ursinnet och förtrytelsen. Än hade hon tankebanor som skulle följas genom konsekvenserna av det stora beslutet hon var på väg att ta. Var hon verkligen? 

Konsekvenser är obehagligt elände som måste tragglas igenom först som sist. Nu fick hon huvudvärk. Tanken hade nämligen dykt upp. Den välkända vanligtvis tänkta tanken som hon just idag ville bannlysa. Men inte gick det, för här var den nu igen. Verksamheten kunde ju bara inte läggas ner. Det vägrade hon gå med på. Och om hon nu så gärna ville ha den kvar i framtiden, så måste hon ju göra sitt jobb, eller? Fanns det verkligen ingen annan? Men hon visste att där inte fanns en enda själ som skulle ta vid. Inte nu och inte i någon snar framtid heller. Så vad måste hon då göra? 

Hon hade stannat. Helt stilla stod hon där och stirrade in i buskarna på grannens tomt. Någon klippte gräsmattan och surret var lugnande på något sätt. Fridfullheten hade tydligen brett ut sig över byn medan hon bolmande av inre ursinne stampat runt i vägdammet. Hon var nästan hemma på gården igen. 

Hur var det nu med teorin, dra åt helveteteorin? Den höll i sig länge den här gången och det kändes som ett svar kunde vara på väg. Säga ifrån, att säga ifrån utan att använda svepskäl. Det var säkert nyckeln. NEJ var ett ord som hon sällan använde. Svepskäl gjorde hon till orsaker. Även om hennes orsaker var nog så allvarliga. Synen som blev sämre och fick henne att deppa ibland, andra engagemang som var bekräftade och betalda. NEJ. Hon smakade på ordet och det växte i hennes mun. Hela det stora ansvaret för verksamheten var ju ändå inte enbart hennes. Hon måste försöka lyfta det från axlarna och räta på ryggen hur tungt det än var.

Dra åt helveteteorin hade fungerat, tänkte hon med förvåning. I ren ilska hade tankarna bränt hål på feghet och svepskäl och kvar fanns nu bara detta förhärdade sotiga NEJ.

Nöjd gick hon uppför trappan och in. Hon log och välbefinnandet pirrade till i maggropen. Vid datorn började hon skriva. Ju mer hon skrev ju bättre mådde hon. Ett beslut var fattat. Nej och bara nej, utan förklaringar och utan skyldighet.

 

 

 

 

 

 

 

 

Lördag morgon - tidigt. Jag vaknade av takdropp - INOMHUS!
Eländes sätt att vakna på. Jag har ju inget emot ruggväder direkt. Bara det håller sig därute.  Nu står hinken där på plats och själv deppar jag i morgonrocken.
Algot vill inte gå ut. Det kan jag förstå. Han gillar inte heller när det blåser så det regnar på snedden. NÄ, vi ska nog kura ihop oss i soffhörnet idag och se en gammal brittisk TV serie eller något liknande.
Vi är ju lediga i alla fall, och takmannen kan inget göra nu ändå. Det får vänta till måndag åtminstone.
Tv ljudet får överrösta droppandet, så lugnar sig nerverna.
SUCK

Visst, engagerad kulturarbetare OCH politiker - det är jag. Och valår - det är nu.
Detta innebär förstås extra jobb och fyrbuddelt många möten och sammanträden för all planering. Så ska jag också vara med och valarbeta; stå vid kaffebordet utanför Konsum, i vårt partitält under turistsäsongens Orsayror, knacka dörr, delta på offentliga möten osv.
Min kalender sväller av anteckningar och jag kämpar hårt för att hålla de där två veckorna fria i juli. Den hägrande semestern. Sedan i augusti och september - då är det spurt hela vägen fram till valet. För jag vill ju vara med och vinna spurtpriset - vinna valet både här hemma och i hela landet.
Så här ska minsann jobbas.

Jag tänker ibland på hur skönt det ska bli att fara till årets stora bokmässa. Så lägligt inplacerad veckan efter valet, nästan innan alla resultaten kommit in. Vilket betyder INTE MYCKET att göra annat än att vänta in dem. För mig betyder det förstås en sorts semestervecka att bara ägna sig åt sina egenhändigt skrivna böcker, stå i förlagets monter och le och berätta, gå runt och hälsa på gamla bekanta och träffa nya människor. Kort sagt - ha hjärnan fullt upptagen med allt det som INTE är vardagsjobb. Som grädde på moset ska Jörgen och Algot följa med i år också. Underbart!

Det mina vänner, det är semester det.
HÄRLIGT - Göteborg  blir vackrare och vackrare i mina ögon...

Jo i år, anno 2010 ska den där semestern verkligen bli av. Föresatserna finns där, reseplaneringen får vänta. Är ju fortfarande mitt uppe i marknadsföringen inför SOMMARPREMIÄREN på våra Historievandringar. Annonser, affischer, och så in på alla möjliga (och omöjliga) nätverk och kalendarier.
Det är ett under att jag inte blandat ihop något ännu.

Schemaläggningen av museivärdar och rollspelare kommer till förstås. Snart, snart har vi täckt upp hela sommaren - om ingen blir sjuk eller så förstås. Jag har verkligen prickat in ett par veckors ledigt där. Men så får vi ju se om det håller.

Vi firar 10årig bröllopsdag mitt i sommaren. Planerar vikingfest, för det var ju så vi gifte oss, med ett stort vikingabröllop. Kanske ska jag ordna med "schabrak" a la medeltid för vår Algotvovve. Det vore skojs.
Hoppas i alla fall på mycket musik, glada miner och roliga kort.

Gården hemma här ser ut som skrutt. Det är massor som väntar på att bli åtgärdat när semestern äntligen är ett faktum. Hus och trädgård, fasader och grusplan, planteringar och gräsklippning, målningsjobb och risbortforsling. För att inte tala om upprensning av garaget och fixa golvet och porten där så vi kan få in bilen!

Femårsplaner inklämda på en futtig sommar.
Och resa? tja, HOPPAS kan man ju alltid.