Jag väntar och väntar.
Och därute har det blivit töväder. Nja kanske inte - men nästan. Tänk om det är kylan som har förhalat besluten jag väntar på. Tänk om beskeden nu kan börja ramla in. Jag går ingenstans utan min mobil. Jag har telefonen på full volym så jag inte ska missa något viktigt meddelande.
Man blir ju nästan skrockfull (om man inte redan var det). Töväder - är det bra eller dåligt?
Idag ska jag strunta i att vänta. Har väl annat att göra. Det ligger ju hur många projekt som helst på hyllan. Har jag bara energi nog att sparka igång någonting så kan det ju rulla iväg och BLI NÅT!
Alltså är det energi som man saknar nu när vintermörkret smyger sig fram?
Så måste det vara.
Fint! Bra! Det är ju bara att sticka till apoteket och köpa lite vitaminer. Lätt fixat!
På med vinterkängorna och yllehalsduken och iväg genom snöslasket. Apoteket har alltid kö. Där är minsta möjliga väntetid tjugo minuter.
Efter tio minuter är kängorna genomvåta av smält snöslask, halsduken är blöt och stickig mot kinden och ...
-Nä jag har inget recept. Jaså, det blir andra kön!
Vi börjar om igen.
Hemma igen och vitaminerna brusar i vattenglaset. Nu ska här bli energi, tänker jag och snyter mig ljudligt, hostar till och önskar att drycken vore varm choklad eller en kopp kaffe.
Ska man behöva bli förkyld på kuppen? Bara för att man ville få sig lite extra energi?
Jag struntar väl i energin och har redan ombestämt mig: idag ska jag bara MYSA!
På med raggsockor storkofta. En bra bok och filt om benen. OCH en liten varm och go vovve som inte heller vill gå ut nåt mer idag!