algots dagbok

Det är jag det!              

När vi flyttade hit till byn, märkte jag inte mycket av det. Det var matte och husse som irrade runt som yra höns. Inte jag - jag var på KOLLO! Med min Xtra matte och Xtra husse. Lugnt och skönt och mycket mat och smaskens.

Och så - tillbaka hem - trodde jag, ja! Men det var hem till det NYA HUSET. Ja det är ganska gammalt förstås. Och inte bara ett hus heller. Det finns FYRA hus på min nya gård. Det kommer ju att ta mig hela sommaren att sniffa in varentenda skrymsle här.

Tänk att Trissan - min söta lilla cockerspanielfrilla - bor i granngården! Fast jag får så klart inte springa över vägen dit som jag vill. Matte har koll på mig hela tiden - stopp! stopp! låter det. ÄH ! Jag är väl hund???? Jag försöker igen och igen och till slut går vi alla tre - husse matte och jag - och hälsar på Trissan i alla fall. Det har hänt minst fyra gånger nu. Ja, vi har ju bara bott här i två veckor ännu.

Huset är fullt av kartonger.  Matte packade och packade med de där kartongerna så hon blev sjuk. Kartonger gillar jag inte numera. För när matte blir sjuk och ligger i sängen mitt på dagen, då blir ju jag också sjuk. Jag orkar inte göra något alls, utan bara ligger där i hennes knäveck - och SYMPATISERAR - säger matte. Men så skrattar hon åt mig, och följer med mig en liten liten stund, så jag åtminstone kan lufta svansen.

Husse jobbar och jobbar och jobbar över. Fast det är väl hans tur, kan jag tro. Sist var det matte som slet och sprang runt på möten och aldrig var hemma.
NOG ÄR DE KONSTIGA - inte vara hemma, när de nu äntligen säger att de hittat ett härligt, trivsamt och mysigt hem?

Människor är bra underliga..                                                                                                      .