algots dagbok

Idag har vi haft en riktigt skön stund här hemma. Ja, flera timmar faktiskt - när vi inte gjorde ett dugg. Jag fick sträcka ut mig i min fulla längd bredvid MIN MATTE och snarka så mycket jag ville.

Det är ju vädret som bestämmer mycket, förstås. Vi har grått och blött och flera plusgrader där ute. Matte - hon älskar det. Ingen kyla, ingen snö och ingen risk att frysa om fötterna och näsan. Själv ... vet jag inte om det egentligen så värst mycket bättre med blöta skitiga (!) tassar.

Visst är det mysigt att nosa runt i högarna av jordiga gräskokor och gamla löv, men matte gillar inte lukten. Så får väl jag lov att hålla mig lite, men det säger jag bara:
Om grannhunden kommer sniffande på MIN sida - då åker han på en morrning! Och tja, efter det måste ju jag krafsa upp hans spår lite extra - fast blötlöven flyger - och markera om mitt revir. Det bara är så!

Stackars matte, hon bara suckar och skakar på huvudet och snyter sig och snorar lite till. Hon tål väl inte den där ljuvliga mögeldoften nåt vidare.
MEN HON VET - ja, hon vet ju hur det är att vara hund och ha hand om reviret (för hela flocken).
När man tänker på alternativet: att husse skulle gå runt där ute och markera åt mig!!!! HA HA HA

Nä - rör inte mitt jobb. Det är ett hundjobb, men någon måste ju göra dt.