bittesblogg

Jag kom precis in genom dörren. Stackars Algotvovven måste ju ut. Han blev inte så glad direkt när han upptäckte att han inte bottnade i snön. Taxar är bara inte gjorda för djupsnö och härute är det minst 2 dm djupt på vägen. Det är ju bara nosen som sticker upp.
Jag är inte så långbent själv heller och fann mig pulsa omkring med snö upp till knäna. Visst skojigt ett tag - men efter en 300 meter börjar det ju bli riktigt tråkigt.
Det är ju ett elände att inte höra om det kommer en bil heller.

Vad ska man göra? Skyffla upp vovven i famnen och sprinta som en klumpig get tvärs över däcksfårorna.

Vi kom undan. Jag tror inte att föraren hade haft minsta möjlighet att bromsa heller.
Ögon i nacken och väl avvägd kiss-och bajrunda, sedan direkt hem och plocka bort bollarna som fastnat i pälsen.

Sa jag inte det? Jodå - det är en långhårig tax och definitivt gjord för sydligare breddgrader.
På tre ben haltade han in genom dörren. Under bröstkorgen satt en hel girland med knallhårda vita bollar. De hade tovat ihop sig med Algots vackra (men obekväma) knäplymer. Alltså: bara tre ben som fungerade.

Lyfta in vovve på mattan, trassla bort isbollarna(för nu var de hårda minsann) och frottera hela hunden från nosspets till svansplym. Den hade i alla fall klarat sig - för den hade ju viftat hela tiden.

- SÅ är det att vara glad hund som älskar snö även om man nu inte skulle vara byggd för det!, tycktes han säga till mig.

Nu sover han igen. Det är min tur att skala av all lagren av kläder och dra på mysbrallor.
Kojdagen håller på att bli KOJKVÄLL.